På Maskrosjakt i Norge med Jan U i juli -00     Klicka på de understrukna orden för bilder

Att ge sig ut på en lång resa för att leta maskrosor, får många maskroshatare att höja på ögonbrynen. 
- Maskrosor har ju du massor i din gräsmatta.  Inte behöver du åka ända till Norge för att hitta sådana.
Detta fräcka påstående kom från min käre granne, som därmed visade att han inte förstod sig på livets väsentligheter.

Vi (Janne och jag) skulle alltså ut på en botanisk resa till Norge för att hitta sällsynta maskrosor och vallmoarter m.m.

Onsdagen den 12 juli, tidigt på morgonen, gav vi oss iväg i strålande morgonsol ( en nog så ovanlig vädertyp denna sommar). Första fikapausen vid Åmåls Travet där vi visste att vi skulle kunna få ett nytt fågelkryss - Amerikansk kopparand(nyligen godkänd som ”kryss”). En kille hade spanat en stund utan resultat, men Janne lyckades ganska snart finna den ovanliga anden med den stora näbben och lustiga stjärten. En lyckad start på vår resa och kaffet smakade ännu bättre.

Vi passerade min födelsestad Åmål utan några större ceremonier och kom vid middagstid till Hamar. Letade efter en ”minibank” och lyckades få ut några hundralappar så att vi skulle kunna tanka och övernatta så småningom.
Vi kom för sent till hamnen för att få se Skidbladner, den gamla hjulångaren, som trafikerar Mjösa. I stället kom Jannes pannkaka med lingon väl till pass, innan vi siktade in oss på den första ”botankrysset”. (Under hela resan hade vi god hjälp av Erling Jirles reseskildring av en exkursion sommaren-98. Man kan säga att vi delvis följde hans fot- och bilspår.)
Några mil  SV om Lillehammer vid en gammal ödegård i några branta lider fann vi massor av den vackra Skäggklockan Campanula barbata. Det var så brant så man kunde stå nästan rak och fota blomman i ögonhöjd.

Tillbaks till E6:an igen och vidare mot Tretten, några mil N Lillehammer. 
Efter en ganska lång promenad kom vi in i ett skogsområde, där det enligt Jirles uppgift skulle finnas Sibirisk klematis (syn. ryssklematis), Clematis alpina ssp. sibirica auct.

Som vi letade! På, under, i och nästan över gamla granar. Till slut var vi på väg att ge upp när jag fick för mig att plöja igenom ännu ett område. Och se!! Var det inte några klängen och typiska klematisblad vid några granar?   -Jovisst!!
Lite nonchalant, men stolt över att det var JAG Börje, som hittat den svårsedda växten, ropade jag efter Janne och sa att, om han ville se Klematisblomman, så fick han komma tillbaka. Efter ivrigt och delvis farligt klängande och fotograferande drog vi oss glada, svettiga och kaffetörstiga tillbaks till bilen.

Nu var det Jotunheimen, som gällde. Via Kristins Lavransdottirs minnesmärke, Otta, Vågmo och många härliga vyer kom vi in Jotunheimen och började leta tältplats. Eftersom Jirle varit även här och hittat bl.a. Jotunheims- vallmon vid Hindseter råkade vi, som av en händelse, hitta en enkel campingplats just där.
Tänk så det kan bli ibland! 

Trots ivrigt sökande längs Sjoaälven, både på kvällen och nästa morgon kammade vi noll vad det gällde vallmon. Däremot någon mosippa + massor av härliga fjällväxter som gull- och stjärnbräcka, fjällgentiana m.m.
Det fanns mera kvar av pannkakan till kvällsmat. Sedan sov vi gott i tältet efter en helt igenom lyckad dag.

Nästa morgon, torsdag 13 juli,  sökte vi åter efter vallmon – förgäves och vände därför åter till Vågmo för att leta efter en gammal gård med 3 härbren, varav det ena skulle ha ett litet klocktorn. Efter visst sökande fann vi denna märkliga och sevärda gård. Där på taket växte Piplök  (Allium fistulosum) med många fina exemplar. 

Efter en härlig sopplunch vid Vågmo friluftsmuseum och utsikt över sta’n  vände vi bilen mot Dovreområdet, där det skulle finnas nya vallmo- och maskrosarter. 

Via Otta, Dombås och en negativt givande snabbtitt över Fokstuamyren efter vadare, kom vi till Kongsvoll, där Janne snabbt kom i kontakt med en svensk guide på Fjeldstuen. Han var "myskoxeguide" där.
-Var kan vi hitta Dovrevallmon?

Vi fick ett bra tips men samtidigt en ”varning” att se upp för Myskoxarna, som drog runt i just det området. Först tittade vi dock på Fjellhagen, en fjällbotanisk trädgård, upprättad av Thekla Resvoll 1924 och flyttad till nuvarande plats 1975. Mycket intressant och lärorikt att i naturlig miljö se en stor del av fjällets blommor.

Nåja, vi skulle ju leta efter Dovrevallmon och den fanns inte i Fjellhagen. Det bar iväg in i Dovrefjellsområdet. Det gick ganska, jag tyckte väldigt, brant uppför, särskilt i början, men det bekymrade inte vännen Janne. Han är som en stenget, studsar bara iväg. Skulle aldrig kunna bli guide på en fjälltur, eftersom Janne, när han var på väg hem igen skulle möta resten av gruppen. Hur som helst var han bussig nog att stanna ibland och fotografera någon blomma, så att jag kunde hinna ifatt honom. Seneftermiddagen var dock vacker, solen sken mot oss, det var vindstilla och mycket att titta på. Vi mötte ett sällskap, som mycket entusiastiskt berättade att långt borta på fjällsluttningen gick en flock myskoxar. Ännu gladare blev de, när de fick titta på dem genom våra kikare.

Vi fortsatte längs leden, följde en liten älv, spanande efter vallmon, då vi plötsligt vid en krök stod öga mot öga med en flock på 9 myskoxar. Som tur var hade vi älven mellan oss, men avståndet var inte mer än c:a 150 m. Jag som är mycket förståndigare än Janne, ibland, tyckte att vi skulle backa lite, men han skulle naturligtvis fotografera dessa jättefina djur och smög/kröp framåt. Tjurarna ställde sig framför kor och kalvar och stirrade noga på oss. Kvällssolen lyste snett bakifrån genom deras långa, vackra päls. Det var en fantastisk upplevelse. Jag kunde ju inte låta min kamrat utsätta sig för risken anfall, utan kröp fram för att ev. bistå honom. Och samtidigt själv fota djuren.

Det gjorde inget att vi inte hittade vallmon. Vi var en underbar upplevelse rikare!
Kl 9 på kvällen kom vi fram till Hjerkinn camping där vi slog upp tältet efter ännu en härlig dag – men fortfarande utan någon vallmo.

Nya tag nästa dag, fredag den 14. Vi körde en bomväg mot Flåmseter och parkerade vid en sjö. Jag var ganska mör efter gårdagens långvandring och kände definitivt inte för att bestiga Heimtjönnshö (1555 m) för att hitta en liten maskros. Ringde i stället hem till Berit och pratade lite med henne. Medan vi växlade några ord tittade jag ner på en lustig blomma, som växte vid mina fötter.
- Janne, vad är detta för något? ropade jag, medan jag fortfarande hade Berit på ”tråden”.
- Vackert! En Norgemalört! En av resans kryssarter! Växer bara i Sibirien, här i Norge och någon plats i Skottland!
Jag avslutade samtalet med Berit med att berätta om min upptäckt och sa till Janne att jag nog skulle följa med en liten bit upp på fjället. (Jag hade ”taggats” lite av malörten). 

Vi började vandringen upp. Vännen Jirle, vars reseskildring hjälpt oss tidigare, hade beskrivit vägen till denna maskros så här:

Heimtjönnshö nordtopp, 1555 m, Dovre (Sør-Trøndelag)
Kör upp bomvej vid Dalholen mot Flåmsaetran, parkera vid sjön Fundin på ca 1100 m. Gå upp mot norra toppen (södra
toppen 1554 m ligger 1-2 km söderut). Nordtoppen har en liten platå med en förtopp 200 m åt SV (röse med pinne). 40 m
rakt söder om lilla toppen gick jag rakt på ett litet bestånd;
Dovremaskros, Taraxacum dovrense (sect. Arctica ) 6 ex i fin blom + 8 bladrosetter.

Vi hade jättetur och råkade gå rakt på det lilla beståndet vid den lilla toppen. Det rådde ganska tät dimma där uppe, så det hade varit mycket lätt att komma lite vid sidan av och missa alltsamman, men plötsligt så växte den där framför oss. Faktiskt en riktigt fin lite Dovremaskros. Efter flera foton, ännu ett telefonsamtal till Berit och lite pustande vände vi neråt igen. Nöjda och glada. Sopplunchen smakade nu jättebra. På nervägen hittade vi dessutom många fler fina fjällblommor.

Färdiga för dagen? Icke!! Nu SKULLE vi ha Dovrevallmon!

Vi följde E6 längs älven Driva norrut och spanade i småstenarna utmed älvbrinkarna efter gula blommor, stannade här och där och kollade genom tubkikarna. Som jag körde tyckte jag mig se något gult ute på en liten ö i älven. Vi stannade och mina gula blommor visade sig vara maskrosor (dock inga Dovre-dito). Janne fortsatte gående längre fram och kom plötsligt tillbaks, ivrigt markerande ett kryss med armarna. Dovrevallmon! Nu skulle han ut till ön för att fota blomman. Vi hade sett en hängbro några ett par hundra meter tidigare och via den dök han plötsligt upp ute på ön. Jag hade då under tiden med hjälp av tuben hittat flera fina exemplar lite åt sidan och visade honom dem. Skulle bara han fotografera? Nej, det skulle jag inte senare kunna stå ut med, så det var bara att plocka fram kameran och ta samma väg. Det var det värt. Det är ju dessa upplevelser som ger resan dess stora innehåll.

Nu var vi ännu nöjdare – men det fanns ju fler vallmoarter!!! T.ex. Grövudalsvallmon.
Vi fortsatte E6 norrut till Oppdal, svängde västerut och tog vid Gjöra av på en liten väg in i fjällområdet. Efter ett fantastiskt vattenfall kom vi fram till NTF:s vandrarhem Vangshaugen, en jättefin gammal träbyggnad med härlig gammalmiljö. Gott kaffe med nygräddade våfflor satt inte fel. En mycket trevlig värdinna, som helt klart uppskattade vårt intresse av vallmon, gav oss goda tips var vi skulle kunna hitta den.

Vi fick fortsätta, nu på en liten, slingrig, backig och ganska dålig grusväg. Men vad gör man inte när kamraten bara säger:
- Kör! Det är OK. ( hm, ja, det är ju min bil, tänkte jag).
Ganska sent på kvällen, lite dugg i luften och hungriga, tyckte jag att vi skulle slå upp tältet, äta och lägga oss.
Ha! Inte Janne inte! Han skulle ut och leta Grövudalsvallmo. 
- OK då, sa jag. Då fixar jag maten under tiden. Leta du! Jag stannar här (man kan ju ha rätt vara lite trött vid min ålder) och värmer Berits goda piroger.
En timme senare kom en strålande glad Janne tillbaks med ett stort ”armkryss” framför sig. Han hade funnit den!
Vi somnade nöjda till den spröda klangen av fjällkornas bjällror utanför tältet.

Lördagsmorgonen (den 15 juli) visade sig innehålla en del fukt i luften. Lite dugg, tillräckligt mycket för att för första gången plocka fram regnkläderna. Detta visade sig vara klokt, eftersom vi måste gå genom sly för att komma till den älvbrink där Janne kvällen innan med hjälp av kikaren siktat in blekgula blommor på andra sidan Grövan. Bra gjort!

Efter att fotograferat de finaste exemplaren ur alla vinklar återvände vi mot civilisationen. Ett kort besök i Sunndalsöra vid Sunndalsfjorden gav inget ur botanisk synpunkt. Däremot var vägen längs Driva vacker att åka. Jag började tycka att vi fått ut det mesta av resan och att vi kunde vända hemåt, men Janne hade ytterligare vallmoarter i sikte. 

Vi körde den långa vägen tillbaks via Dombås, Otta, Vågmo och väg 51 söderut. Vid Hindeseter där vi tältat första natten stannade vi för att ta ännu en kort titt efter Joutheimsvallmon (utan resultat) och jag för att plocka med mig en del fjällblommor att ge till Berit. Lite fjällgentiana, gullbräcka, kattfot och framförallt Berits favorit, stjärnbräcka.

Strax innan Fagernes genade vi över till E 68 för att så småningom och på dåliga småvägar komma fram till sjön Helin vid Vassenden. Där någonstans skulle det finnas något. Jag var vid det laget fullständigt ointresserad av nya vallmoarter helt "likadana" , som de vi redan med viss möda hade upptäckt. Att fröställningarna var något olika var inget som då berörde mig. Janne gav sig ut på jakt. (Den visade sig sedan resultatlös. Dock fick han prata länge med några urinvånare) Under tiden gjorde jag i ordning kvällsmat. Det höll på att sluta med en ”katastrof”. Vätskan i Trangiaköket tog slut och jag fyllde på igen. ”Puff”! En eldstråle sköt ut från köket till flaskan, men det klarade sig! Hjärtat slog några extra slag när jag efteråt tänkte på vad som kunnat inträffa. Jag gör aldrig om det misstaget igen.
Nu sa jag dock till min partner att det fick räcka med blomjakt för den här gången. Vi vände hemåt. Han övertygade mig om att det var för långt att köra ända hem under natten, så vi tältade en sista natt, nu på Campingen i Aurdal. 

Ett sista försök till nytt blomkryss gjordes när vi kom till Sverige (söndagen den 16 juli), där vi möttes av regnet. Vi kunde köra runt Vänern och på Västgötasidan leta efter någon ”snärja”, tyckte Janne.  Men då sa jag stopp. 

Vi återvände till Borås efter en härlig och givande 5-dagarstur på c:a 275 mil och med många härliga synintryck från det alltid lika spännande Norge.

Hoppas på en ny botanisk tur med Janne nästa sommar. Gotland kanske?