Militära övningsfält är ofta mycket goda fågelmarker. Den till synes brutala ”markberedning” som utgörs av granateld, framryckande stridsfordon och trupp, skottfältsröjningar och gräsbränder resulterar förvånande nog oftast i rika och varierade livsmiljöer för växter, småvilt, groddjur och fåglar. Några klassiska svenska sådana övningsfält och fågellokaler är Revinge hed och Ravlunda i Skåne samt Kråks skjutfält i norra Västergötland. På närmre håll har vi Remmene hed och, riktigt nära, Bråt, f.d. I 15:s övningsområde.

Mest bekant för boråsaren i gemen är därvidlag kanske fälten sydöst om Osdals lada bort mot Huvagårdsberget samt området söder om ”värmestugan” på Bråt.

Åtminstone alltsedan Folke Rösiös dagar har natur- och fågelintresserade dragits till Osdalsfälten och Bråt. Många är de nu tämligen mogna boråsare, som minns Folke Rösiös pedagogiska exkursioner till platserna under 1950-talet. Att få lyssna till spelflygande enkelbeckasiners bräkande eller att andäktigt få betrakta en förbiglidande blå kärrhök under ”profetens” överinseende var en stor upplevelse. ”Och på den vägen är det”, som det heter numera. Under alla årstider söker sig fågelskådare och naturintresserade fortfarande till Vita bron (som ju inte alls är vit!) vid Osdal och terrängen runt Bråt ända ner till Guttasjön, främst för att studera fågellivet, men också för att helt enkelt promenera längs grusvägarna med familjen eller hunden under ”skjutfria” dagar. 

Skälet till områdets fågelrikedom är dels alltså lokaliseringen runt Viskans här behagligt slingrande lopp och den militära ”markberedningen” av terrängen, dels att dalgången utgör en geografisk ledlinje för dagflyttande fåglar både vår och höst. 

Terrängen längs Viskan mellan Jössabron och nya ridhuset och vidare ner mot Vita bron, de stora alkärren och på strandmaderna, utgör ett sannskyldigt eldorado för såväl produktion som konsumtion av insekter. Här trivs allt från sparvugglor till mindre hackspettar och stjärtmesar. Smärre grundare och försumpade strandavsnitt längre söderut attraherar bl.a. beckasiner och sumphöns. Vid sydvästra stranden av Djupasjön, en utbuktning av Viskan mellan Vita bron och Bråtbron, står ett fågeltorn, en gåva från I 15 till H.M. Konungen på hans 50-årsdag. I 15:s gamla övningsfält är en verklig naturpärla!

Våren börjar tidigt på Bråt, åtminstone känns det så. Det är här man möter de första vårtecknen, som t.ex. sånglärkor och tofsvipor, vissa år redan i slutet av februari. De första tranorna och storspovarna passerar som regel i mitten av mars och i månadsskiftet mars/april dyker tidiga sädesärlor upp från sin semester vid Nilens stränder i Egypten. Kattugglorna ropar från skogsdungarna och den riktigt uppmärksamme kan få tillfälle att lyssna till både hornuggla och sparvuggla.

För några år sedan kunde boråsarna få uppleva berguvens djupa röst ropande i Gässlösabergen, där ett par häckade framgångsrikt under drygt tio år. Tyvärr var det någon rovdjurshatande person, som en vår slog ihjäl de tre ungarna och sköt uvparet på bohyllan. Ett bedrövligt exempel på felprogrammerad ”naturomsorg”. Platsen är perfekt för uvhäckning, så vi kan ju hoppas på återbesättning av berget. 

Att studera vårsträcket vid Vita bron eller från Bråtkullen är närmast rituellt för den fågelskådande boråsaren. När sångsvanar, gäss och tranor ljudligt plogar sig fram över de ljusnande vårskyarna över Viskans dalgång får livet på nytt ett rikare innehåll och sinnena lättas. Tofsviporna far gnällande fram i häpnadsväckande akrobatisk luftcirkus, sånglärkorna hänger evigt sjungande på vingarna högt uppe i skyn och ängspiplärkorna flyger i pilsnabba ruscher över hedarna, medan sävsparvenlåter höra sin enkla sång från åstränderna. 

De pyttesmå backsvalorna samlar insekter tätt över vassarna och hoppas på att någon lämplig jordhög eller sandbrink i området skall kunna duga att gräva bohålor i. Då och då ser man vid denna tid rastande lommar och doppingar i Djupasjön och Guttasjön, liksom flera arter änder. Den osannolikt vackra kungsfiskaren har vid flera tillfällen skådats vid Bråtbron. 

Lite senare i april kommer stenskvättor och buskskvättor, närmast karaktärsfåglar på Bråt i häckningstid, och därefter gulärlorna, som bygger bo ute på gräsfälten. Nu blir passagen av rovfåglar alltmer påtaglig och efter hand noteras fjällvråk, ormvråk, sparvhök, blå kärrhök, brun kärrhök, fiskgjuse, tornfalk och till sist lärkfalkoch bivråk.

När sedan välljudet från gök, rörsångare, sävsångare, svarthätta, lövsångare och svartvit flugsnappare nästan överröstar den numera ganska glesa trafiken på gamla Varbergsvägen, vet man att sommaren står för dörren. Vissa år sjunger någon gräshoppsångare eller flodsångare i videt längs ån, till glädje för nattaktiva och raritetsintresserade fågelskådare. 

I år häckade svart rödstjärt framgångsrikt i områdets norra del. Sent i maj kommer de verkligt exklusiva långflyttarna. Det är tornseglaren och härmsångaren, vilka kommer från övervintringsområden i Centralafrika, kärrsångarenfrån Östafrika, törnskatan från Sydafrika och rosenfinken från Sydostasien. De fyra sistnämnda arterna häckar alla på Bråt, en verklig kvalitetsstämpel för lokalen! 

Sommaren präglas av hårt arbete för fåglarna på Bråt. Sången har tystnat och ungar matas överallt. I Viskan ses kullar av kanadagås, gräsand, kricka, knipa, storskrak och rörhöna.  I vassarna matar rörsångare och sävsparvar sina ungar och sånglärkor och ängspiplärkor kämpar med sina andrakullar. Redan i mitten av juli, när vi njuter av vår sommarsemester, visas tecken på uppbrott i naturen. Många vadare är redan på väg mot söder och man kan ibland notera rastande flockar med storspovar, skogssnäppor, drillsnäppor, grönbenor, gluttsnäppor och enkelbeckasiner längs Viskan. Över vassarna flockas allt fler hussvalor,ladusvalor och backsvalor i socialt födosök. Ända fram mitten av augusti fyller det på med svalor, tills flockarna plötsligt blir färre och glesare. 

Hösten står för dörren. Tornseglarna börjar flyttningen redan i slutet av juli och i mitten av augusti  far de sista små flockarna skriande omkring bland hyreshusen på Göta, innan de till sist tar farväl av Borås med en förbiflygning över Huvagårdsberget. På hopphindren mellan Vita bron och Bråtkullen sitter törnskatans, buskskvättans och stenskvättans ungar och tigger mat, hämplingflockar börjar stryka omkring och grön- och gråsiskorna klänger bland alkottarna. 

Höstens karaktärsfågel på Bråt är nog nötskrikan, som i september börjar sitt outtröttliga arbete med att hamstra bok- och ekollon. I oavbruten trafik ser man dem pendla över området med proppfull och utputande kräva i den ena riktningen, ”i tomme” i den andra. Med lite tur kan man vid denna tid också få syn på den i Boråstrakten betydligt mer sällsynta nötkråkan, som är en utpräglad finsmakare på hasselnötter, men som hamstrar likt nötskrikan. 

Rovfågelsträcket inleds med passerande Afrikaflyttande bivråkar, fiskgjusar, bruna kärrhökar och enstaka lärkfalkar. Under senare år har det även noterats några röda glador under sträcktid. Sedan följer en jämn ström av ormvråkar, långt fram i oktober, med inslag av sparvhök, blå kärrhök och de fjällhäckande fjällvråkarna och stenfalkarna. Den senare, vår minsta falk, ses regelbundet i september i vilda jakter på småfågel över Osdalsfälten. Ett skådespel! 

Höststräcket, skådat från Vita bron, kan vara lika förnämligt som vårsträcket, om än kanske lite mer vemodigt. I början av oktober är finksträcket oftast intensivt och man kan ha tusentals bo- och bergfinkar i böljande flockar över huvudet. I oktober sträcker också ringduvor över Bråt, ofta högt upp, och det skimrar som av silver i skyn. I slutet av månaden börjar nordligare tättingar att dyka upp, såsom sidensvans, vinterhämpling och snösparv.

Under vintern finns det vanligtvis en hel del simfåglar i Viskans öppna vatten. Sångsvanar har blivit ganska regelbundna övervintrare och man träffar ofta på små flockar av storskrakoch t.o.m. sothöns, förutom gräsänder och knipor. Det händer rent av att man kan få syn på någon storskarv, som sökt sig ända hit upp i Viskan efter föda och i fjor vinter uppehöll sig en vattenrall i de frusna vassarna vid ”Kungens torn” vid Djupasjön. På barblåsta kullar på Osdalsfälten uppträder årligen små flockar av snösparv under förvintern och vissa år kan man t.o.m. ha turen att stöta på rastande berglärkor där. 

De flesta vintrarna ses regelbundet någon varfågelsitta i en busktopp, spanande efter möss, och små flockar av vinterhämpling furagerar på vintertorra frökapslar. I övrigt inskränker sig fågellivet vintertid till det ”normala”, d.v.s. enstaka födosökande ormvråkar eller någon duvhök, kringstrykande flockar av gråsiskor och korsnäbbar. Lokalens fyra hackspettarter spillkråka, gröngöling samt större och mindre hackspett är nu lättare att få syn på. Glesa förband av mås- och kråkfåglar patrullerar som vanligt över övningsområdet mellan Borås och soptippen på Sobacken.

Bråt i dess nuvarande skick upplevs tveklöst av många boråsare som en omistlig friluftslokal, något att slå vakt om. Man tycker att det ligger ett stor värde i att få behålla denna, av grå- och grönklädda bygdens infanterister under flera generationer kärleksfullt misshandlade, ”orörda” naturresurs. En obruten militär närvaro i området innebure sannolikt den bästa garantin för en fortsatt rikt varierad naturmiljö. Efter ÖB:s beslut om att lägga ner Remmene skjutfält ökar väl troligen möjligheten till att vi får behålla Bråt, precis som det är!

Åke Anderson