På exakt avtalad tid, 06.45, kom Tomas, som säker chaufför, Albert, Arnold och Rune och hämtade Bengt och mig. Vi plockade upp Erik i Rydboholm och siktade så in oss på resans första stopp.
Ett av de viktigaste, - Kinna Finbageri. Vi, som har turen att åka tillsammans med Albert, vet vad det stoppet innebär. Övriga kan möjligtvis ana och avundas. 

Ett kort telefonsamtal avgjorde nästa anhalt. Här gällde det att samla in så många rese-X som möjligt, och stenknäck är ju inte fy skam. Rolf E, som är en generös person, talade snällt om, att han hade sparat några knäckar hemma hos sig, varför vi gjorde en kort avstickare till Skene. Jodå, 6-7 st satt snällt och väntade på oss. En ormvråk och en liten gärdsmyggjorde den härligt soliga, men kyliga, morgonen ännu bättre.

Getterön. Nu kom Finbageriets wienerbröd och underbart goda blåbärsmuffins fram. Så skall en skådarweekend inledas. En tornfalk hälsade oss välkomna, en jagande pilgrimsfalk, en sovande stjärtand, några krickor, sothönor och starar gjorde att vi även fick några X med oss i bagaget, innan en smådoppingsom avsked hälsade oss välkomna tillbaks till Västkustens pärla, Varberg, längre fram i vår.

Vi fick tips om att havet var fruset utanför Påarp, där en praktejder funnits en tid, varför vi chansade på Rönnen vid Skälderviken istället. I skogskanten på väg dit såg vi en stor, kritvit och ganska bullig fågel. Fjälluggla?? Med spänning fick vi fram tuberna. 
- Icke då. Det visade sig vara en ovanligt vacker Börringevråk och det var ju inte dåligt det heller.

Vädret hade nu blivit ganska gråruggigt, varför Varma koppen värmde innan vi, utanför Kullabygdens klubblokal, spanade ut mot havet. Det var t.o.m. så råkallt, att några behövde gå inomhus för att hälla extra värme i båda benen. Under uppvärmningen pilade 3 skärsnäppor i full fart förbi havsörnen, som satt ute bland stenarna, vaktad av ett par havstrutar.

Vad vore en skådarresa utan besök på soptippar, hamnar och reningsverk? Lunds reningsverk blev nästa anhalt. Efter den långa köldperioden var alla insjöar frusna och då är det tur att reningsverk och värmeverk släpper ut varmvatten, så vi skådare har några vattendrag att besöka. 

Här var det gott om gräsänder, vigg, brun- och bläsänder och flera svanar. 
6-7 smådoppingar simmade också omkring och i bolltistlarnas fröställningar härjade en flock färggranna steglitsor.

Nu drog vi mot Skryllegården i S:a Sandby. Snälle Rolf hade ringt och lovat hjälpa oss med hökugglan, som suttit på ett hygge en längre tid. Han (Rolf) mötte oss vid parkeringen och visade oss var den satt. En fotograferande tysk hade dock skrämt bort den en bit. Ugglan visade sig dock vara ganska orädd och trots att den kamouflageklädde fotografen bara var 20 - 25 m från fågeln, satt den lugnt kvar tills vi sett oss mätta på denna underbart vackra uggla. Se bara på Tomas fina bild. (Hur många grader kan en uggla vrida huvudet?) 

Kanske tröttnade ugglan i alla fall på närgångna fotografer, ty nästa dag fanns den inte kvar och det drabbade tyvärr en del medlemmar i Marks fågelklubb. Vid parkeringen sökte flockar av berg- och grönfinkar, och grå- och grönsiskor brödsmulor efter Markskådarnas innehållsrika eftermiddagsfika. 

24 st av resesällskapet hade bestämt sig för samma pizzeria i Tomelilla, vilket gjorde att väntan på pizzorna blev ganska lång. Plank- och biffstekar tog ännu längre tid, men eftersom maten var lika god, som väntetiden lång, gjorde det inte så mycket. 

Kvällssamlingen (första tillfället då alla vi drygt 40 skådare träffades) innehöll, förutom  skratt, glam och klang, en av resans absoluta höjdare - Kjells efterlängtade frågesport. Spänning och poängtilldelning stegras hela tiden. Inget var avgjort före sista frågan, som kan ge lika mycket poäng, som alla de andra tillsammans, och som Kjell med glödande ögon läste. (se bildsidan) Så skall en frågesport läggas upp! Att sedan vi andra måste misstänka, att deltagarna i Kjells buss lyckats komma över frågor och framförallt svar under dagens resa, är en annan sak. För hur kan man annars ha i stort sett 100% rätt på alla klurigheter? Imponerande var kunskaperna om fåglarnas häckningsländer. Däremot är  tydligen frågeledaren för ung för att känna till den "riktige" Garvis! Se fotnot.

Under kvällen kom larmet - Vandringstrast i Söderhamn! Snabbdiskussion gav vid handen att vi, några X-tokar, skulle avvakta ett par dagar, men vi förstod ju att stockholmarna skulle vara på plats nästa morgon. Spännande med en sådan raritet och det kändes lockande att åka.

Några skådare stannade uppe för att lyssna efter kattugglan utanför. Vid midnatt hade ugglan tröttnat på skratt och sång och hoade till tystnad, varefter kamraterna, nu med ett nytt rese-X, kunde gå och lägga sig med gott samvete. 

Lördag: 
Den sena timmen gjorde dock, att en del inte orkade upp på morgonen för att lyssna efter tuppen. Dvs. kl 7.  De missade dock inte så mycket, eftersom dimman låg ganska tät och resekamraterna var bussiga och hämtade dem efter en kort skådartur till Örups almskog. (Intressant område. Vad händer med naturen efter det att almdöden slagit till och alla stora träd dött?)

Vår buss drog upp till Landö, där vi huttrande stod och spanade i dimman efter havsörn. De stod som några statyer ute på öarna och på isen. En gråhakedopping, några skäggd:o men framförallt ett hundratal salskrakar gladde oss. Under morgonfikat surrade det i larmapparaten igen: "Guldet blev till sand" dvs. vandringstrasten blev till en koltrast. Visst kan och kommer man att skratta åt det hela (åtminstone vi som inte hann åka), men titta gärna på bilden som ligger på C300 - "Galleriet". Då kan man förstå misstaget! 

Efter en lång rundtur i Åhus och genom olika nybyggda stadsdelar (en del i bussen var synnerligen intresserade av arkitektur), hittade vi äntligen till hamnen. Inte så mycket att se förutom den jättefina alfågeln, som simmade längs kanten. Den och salskrakshannarna är fantastiska att skåda i sina praktdräkter!

Äspet nästa. Nu skulle det bli skäggmes! Vi gick ut till tornet och drog sedan rakt ut i vassen, där Tomas hade hört några mesar. Det stod inte på förrän vi hörde och såg 6-7 stycken skäggmesar flyga runt oss i den 2 m höga vassen. Härligt. Tyvärr har de ju en förmåga att bara sitta stilla under ett par sekunder, varför det är svårt att hinna se alla detaljerna i färgteckningen på dem. För några i bussen blev det nytt livs-X, vilket gladde oss andra. Upplevelsen var också så euforisk, att de måste ta lite medicin för att dämpa upphetsningen.

Längs vägen söderut igen, såg vi flera gåsflockar, som vi spanade igenom. Några bläsgäss tillsammans med grå- och sädgässen lyckades vi hitta.

I närheten av Kabusa skjutfält hade man siktat en dvärgsparv och vi åkte naturligtvis dit. Några andra Markgrupper hade redan varit där och "fällt" denna raritet. Det stod flera skådare där när vi kom fram och efter idogt spanande lyckades vi hitta den lilla sparven tillsammans med en sävsparv. Under fikat i halmbalarna diskuterades obsen flitigt. 

Diskussionen fortsatte i bussen, på väg mot Hammar och kornsparvarna, huruvida det verkligen var en dvärgsparv eller inte. Det är alltid intressant och viktigt med dessa analyser. Eftersom vi hade en direkt storleksjämförelse mellan sparvarna, tyckte vi dock, att vi kunde godkänna fågeln. Något godkännande av snösiska bland gråsiskorna var dock aldrig aktuellt, och det var kanske tur med tanke på upphetsningen och hjärtmedicinen, som behövdes vid livskryssandet.

Vi var ändå lite dämpade och inte blev det bättre, när vi inte såg en enda av kornsparvarna, som, enligt en av våra bussar, nyss hade varit på plats i Hammar. Berganden i Kåseberga hamn borde vi i alla fall få se. Inte! En alfågelhona var allt och vi började tycka att vi flera gånger varit på väldigt rätt plats - men vid fel tillfälle.

Ystads hamn då? Där borde väl finnas något nytt. På väg dit passerade vi Hammar på nytt och den här gången hade vi tur. En kornsparv satt i solljuset uppe i ett träd och visade sig fint. I hamnen låg massor av vigg men någon bergand såg vi inte till. Däremot ett par skärpiplärkor, som hoppade i tången utanför piren.

Har ni smakat Bergs Kardemummakaffe med vispgrädde och rulltårta? Det är en upplevelse, och när det dessutom sker i glada människors sällskap förstår man att "Alberts afton" är en av de starkaste anledningarna till att dessa februariresor är fulltecknade, redan innan man kan anmäla sig! Denna lördagskväll hade inte Melodifestivalen en chans att konkurrera med "Alberts afton". Tack Albert för ditt härliga humör och för att du alltid ställer upp.

En liten förfrågan runt borden gav vid handen att t.ex. Lothars grupp redan hade X-at 86 arter. Intressant vore att göra en sammanställning och se hur många arter Marks Fågelklubb kryssar under februarihelgen.

Söndag:
Frukost, matsäck och städning. Den här morgonen kompromissade vi fram starten till 7.30, men med tanke på den omväg vi tog för att hitta till Fyledalen och den dimma som rådde där, när vi väl kom fram, kunde vi sovit betydligt längre. Inte en örn! Tacka vet jag Ystad soptipp! Där fanns i alla fall massor av glador och en kungsörn, förutom alla kråkfåglar. En flock gråsiskor gladde också. 

På väg till bussen gick ett nytt larm om dvärgsparven. För att skingra alla tvivel angående lördagens obs drog vi iväg till Kabusa igen. Här var samlat ganska mycket folk, som stod och tittade på tre jättefina snösiskor. I morgonsolen såg man dem väldigt bra och fler livs-X kammades hem. Dvärgsparven då? Jo, den satt först uppe på teletråden, för att sedan flyga ner och sätta sig i trädet framför oss. Även den i vackert medljus. Nu såg vi den betydligt bättre än dagen innan och kunde iaktta teckningen på huvudet mycket bättre. Var det den vi sett dagen innan? Vi blev inte helt säkra med tanke på att ljuset nu var helt annorlunda. Däremot var detta helt säkert dvärgsparven. Firandet av dvärgsparvskryssen var ju redan avklarat, medan snösiskorna denna hemfärdsdag firades med Rulltårta från Kinna. Hornugglan, som satt på stolpen vid parkeringen, försökte några få kryssa men nekades - den var nämligen död!

På väg till Vombs ängar passerade vi en historisk skådarplats vid Vombs fure - nämligen sommarens blåkråketräd. Blåkråkan satt dock inte kvar. (Vart tar alla "dragfåglar" vägen?) Ute på ängarna fanns det gott om grågäss, men vi såg inga bläs- eller fjällgäss. Inte ens en tofsvipa såg vi under hela helgen. Fikat satt dock bra.
En snabbtur till Krankesjön gav inte heller några fåglar.

Landskrona småbåtshamn bjöd på strålande motljus, 1000-tals vigg och en rörhöna. Bengt lovade minst 5 nya researter om vi tog vägen om Kullen. Han höll ord! Vid bilparkeringen svirrade två sidensvansar och längs vandringsleden en bit söder om Fyren, iakttogs entita och kungsfågel. Uppe på berget med utsikt över havet hade Kjell och hans busskamrater parkerat och redan plockat in sill- och tobisgrissla. Med viss hjälp fick även vi se dessa alkor, varför Bengts löfte nu hade uppfyllts. 

Någon började längta hem för att "acklimatisera sig" inför veckan  (vad som nu menas med det) och vi drog hemåt. Men innan vi kom fram till E6:an och därmed till "draghastighet" mot Borås, hade vi turen att få se de omtalade bergfinksflockarna. Det var fantastiskt! Flockarna var lika stora och täta som knottsvärmarna en nattskärrekväll i Nordskogen! Jättekul att få avsluta en härlig fågelhelg på det sättet.

Jag vill nu, som alla "Galavinnare" framföra ett stort TACK till: först och främst Kjell, som har regisserat film..förlåt resan. Sedan vill jag tacka alla våra chaufförer, utan vilkas säkra och uppoffrande jobb, vi inte kommit någonstans. Sedan vill jag tacka alla passagerare, utan vilka det inte blivit något av och bland dessa tackar jag främst kamraterna i buss nr 4, för alla roliga historier och för "en liden vid kanin". Sedan måste jag tacka min fru, som ställer upp och alltid släpper iväg mig på "drag" och sådana här tillställningar, och till sist vill jag tacka alla bevingade vänner, särskilt herr Hökuggla, som ställt upp så fint, för att vi skulle få en fin skådarhelg. Tack allihop. 

Börje

Fotnot:
Fakta om Henry "Garvis" Carlsson  1917 - 1999
AIK: 1939-49 OS-mästare: 1948
 Proffs: 1949-53 Atletico Madrid