Jag fixar teet, breder några smörgåsar och ordnar även kaffet och fikat jag ska ha med mej. Nu när allt detta är klart, kan jag hämta tidningarna och njuta av den tidiga, frostiga morgonen. Jag har ju gott om tid!! Men tiden rinner iväg och snart är klockan 7.20. Ska bara hämta ryggsäcken - men var sjutton är den? Inte i "ormboet", inte i garderoben, inte i arbetsrummet.

Nu tassar jag tydligen inte längre för Kerstin har vaknat och genast undrar jag: "Vem sjutton har tagit min ryggsäck?" För att dämpa min irritation, erbjuder hon sej att låna ut sin nya, fina ryggsäck hon fick av Hans i julklapp. Allt tycks ordna sig. Nu gäller det att plocka ut tuben, kikaren, ryggsäcken, vantar m.m. till bilen - bilen, ja rättare sagt, frysboxen. Med Kerstins hjälp med skrapning av rutorna, blir jag till sist klar att via passagerarplatsen åla mig fram till förarsätet. Men nu är klocka tio i åtta. Full spruta ner för Rosenvägen mot viadukten. 

Men nu upptäcker jag: "Vilken morgon!" En härlig fullmåne avtecknar sig mot granskogs- kammen på andra sidan Öresjö och runtom är träden täckta av rimfrost. Det här blir en kanondag för "Unga örnar". Bara dom inte blir störtförbannade för att jag är så sen. Kl. 8 skulle vi träffas. Dom tänker nog: "Där ligger han nog på sitt örngott och det vete fåglarna när han dyker upp!"

Klockan är tio över åtta när jag är hos Börje, en av björnarna - örnarna, som har sin "nalle" med sig. Den andra örnen är Börjes granne Rolf, en verklig fågelkännare med 5 arter på sin meritlista. Men han är nog ett strå vassare på "fesk!"

Vi drar iväg ut mot Varbergsvägen med Börje som chaufför och pålitlig ciceron. Vi ska till Veselången vid Horred för att se på örnar. Det blir en härlig färd i det klara solskenet, som avtecknar sig skarpt mot husfasader och skogskanten. Solens återkomst och just idag - vilken tur vi har!

Vi hittar avfartsvägen till Istorp strax innan Horreds samhälle och far på slingrande väg mot Veddige, där det någonstans skall finnas en åtelplats vid Veselången. Vi tar av ner mot Veselången. Här hittar vi ingen örn men massor av sjöfågel: tusentals kanadagäss, kanske 100 sångsvanar, gräsänder, knipor, ängsliga viggar och flera ormvråkar. Vi försöker hittar örnar men inga är synliga, trots att en bonde, som vi träffar, har sett dem flera gånger om i hans närhet.

Efter att ha njutit av en fikarast i en värmande skogsbacke, bestämmer vi oss för att åka vidare mot Veddige och Getterön. Kanske finns det örnar där!?

Väl framme vid Getteröns Naturcentrum träffar vi en framstående ornitolog (Mikael Nordh,först i Sverige med 400 arter, Börjes anm), som studerar gransångare vid ett buskage. Han berättar att många gransångare har stannat kvar, men de flesta har dukat under i vinterklimatet.

Vi far vidare till en utsiktsplats i närheten av Naturcentret, där vi har en perfekt översikt över sjöfågelsområdet. Men här blåser det lite kallt från havet. 

Det dröjer inte länge förrän det lyfter stora flockar av kanadagäss. Något är i görningen. Jaha, där har vi våra örnar, orosstiftarna! Efter några attacker, slår sig de båda havsörnarna ner på ett par stenar i vassen. Där sitter de och paraderar i solskenet med sina gula näbbar och i övrigt ståtliga fågelkroppar. Så blev det ändå örnar till sist! Mest glad var nog Rolf. Han var ute efter örn - några små ynkliga gransångare kunde han vara förutan.

Det var som en vårdag vid Naturcentret - massor av fågel: kanadagäss, sångsvanar, salskrake, gräsänder, knipor, flera rödhakar, gärdsmyg, knölsvan .....

Efter en mättad fågelskådning tar vi en tur på Getterön och tittar på Börjes tummelplatser från ungdomen, bl.a. Missionsförsamlingens Sommarhem.

På vägen hem passerar vi återigen Veselången och ser då bl.a. tornfalk och ormvråkar, som sitter och solar och närmast poserar.

Vid 15-tiden är vi åter i Borås efter en väl utnyttjad dag. Det ska bli skönt att vila huvudet mot ett nystruket örngott och drömma om tidig vår.

En härlig dag med tillfredsställda förväntningar. Tack Börje för din fina körning och guidning i fåglarnas värld.

Vi började med att stanna i Sparsör för att titta på de c:a 30 sidensvansarna, som varit där i mer än 14 dagar. De är härliga att titta på och har ett härligt svirrande läte. 

Vid Mölarps ö finns en strömstareholk där ett par bygger för fullt. Vi såg dem fint vid forsen, och hade också turen att se och höra forsärlan där. En fin start på dagen, som även tycktes bli varm och solig.

Därefter åkte vi i stort sett direkt till Trandansen vid Hornborgarsjön. En härlig syn mötte oss. Många bilar, far- och morföräldrar med barnbarn på utflykt och massor av tranor. Enligt dagens räkning hade 6 100 landat för att äta vid "restaurangen".

På platsen såg vi också en hel del annat. Bläsänder, krickor, några knipor, en stjärtand, sothöns, sångsvanar blandade sig med gässen och viporna. Några fick se årets första sädesärla innan vi satte oss i solen för att äta. Stämningen var förstås på topp.

Vi gjorde ett ganska kort besök vid själva Trandansens centrum innan vi åkte till andra sidan av sjön, till Fågeludden. På vägen dit såg  vi 3 ormvråkar, som spelflög ovanför oss. Fint.

Även på Fågeludden var det mycket folk men det klart dominerande här är skrattmåsarna. Ett härligt läte (en del kallar det oväsen), som ger karaktär åt hela området. Vid första kullen stannade vi och spanade av närmaste område i sjön. Här fann vi skäggdopping, brunand och vad vi först trodde var svarthakedopping men som vi närmare granskning visade sig vara ett par svarhalsade doppingar, som höll på att bygga ett bo.

Uppifrån tornet såg vi ett fiskgjusebo där en fiskgjuse låg medan den andra satt i ett träd en bit ifrån. Det var lite svårt att titta i tuberna eftersom tornet skakar så mycket när barn springer upp och ner i trapporna. Vi såg dock en mängd viggar och några storskarvar innan vi gick till ett gömsle. Där hade vi en sävsparv och en rödbena.

Nu tyckte några att det började räcka för dagen. Klockan var omkring 1 på em och vi hade sett en hel del, så vi gick till bilarna, åt upp det vi hade kvar av matsäcken och vände hemåt. 

Det enda vi såg på hemvägen var ett fält med en massa rödvingetrastar. Några pojkar var ganska trötta och mer eller mindre somnade i bilen. Det är jobbigt att ha påsklov. Vi kom hem strax efter kl 3, mycket nöjda med dagen och med många nya X. 
 

Vi startade kl 8 i duggregn och dimma. I Horred fick vi första fina X-et, två turkduvor satt på ett par stolpar och visade upp sig fint.

Framme vid Getteröns Naturcenter började hårdspaningen. Först och främst den vackra skärfläckan, som fanns c:a 100 st på en liten ö i "dammen". Änder var det gott om: gravänder med jätteröda knölnäbbar , bläsand med den gulvita bläsen i pannan, den fintecknade krickan, knipa, skedand med den stora skedliknande näbben, snatterand med den typiska svarta triangeln vid stjärten och anden med det bruna huvudet, brunanden.

Vi hade turen att se både tornfalk och en jagande pilgrimsfalk och brun kärrhök + en ormvråk på hemvägen.

Börje var gladast över den svårsedda skäggmesen, som visade sig 5 m från gömslet, samt en dvärgmås, som också visade sig fint, där den flaxade över vattenytan.

Både ladu- och hussvala blev nya årskryss.

Bland vadare såg vi myrspov, stor- och småspov, kärr- glutt- drill- och svartsnäppa. Dessutom rödbenor, strandskator, tofsvipor och strandpipare.

Det blev alltså en hel del fina observationer i det ganska kalla vädret. Allt som allt såg vi 63 arter. En lyckad dag.

Hur Tommi själv upplevde dagen kan du läsa om genom att klicka här och sedan på "Tommi".

På hemvägen såg vi också ett kattuggla och hörde näktergalen.

När vi kom fram gick jag in på Turistbyrån och frågade:- Var är tofslärkan? (jag tyckte att man där borde känna till ortens turistattraktioner) 
Hon kände till den men visste inte att den var kvar. Jag gick runt ett tag vid de öppna platser där jag trodde att den hållit till. Kom så på den ljusa idén att ringa till han som rapporterat in den på morgonen. Inget svar på mobilnumret. Åter till Turistbyrån och lånade en telefonkatalog. Hittade numret till rapportören men inte heller där något svar. Ringde så C300 och fick veta att parkeringen vid ICA Kvantum var senast sedda plats. In igen till Turistbyrån för att få en karta och vägbeskrivning. Jag lovade komma in och meddela om jag hittade fågeln, så att hon skulle kunna hjälpa ev. skådare. 

Väl framme vid parkeringen dröjde det inte länge förrän jag fick se tofslärkan spatsera mellan bilarna. Den var helt orädd och såg härligt uppnosig ut med sin tofs på huvudet. Det var ju synd att man inte hade någon kamera med, när man äntligen kom nära en ovanlig fågel. Obsen blev i alla fall jättefin. 

Innan vi gick och firade med en god lunch, sprang jag in på Turistbyrån och talade om var lärkan var att beskåda. Tjejen skrattade och tackade. 

Nästa dag åkte jag ensam ut tidigt. Efter ett par timmars letande och med hjälp av ett par ihärdigt viftande skådare fick jag under c:a 30 sek se denna vackert utfärgade Citronärla. Jättesnygg! Den var svårfångad, men desto roligare är det när man till slut får se den och den dessutom är så färggrann!

Nöjda med det nya X-et gav vi oss iväg till ett reningsverk (var annars?) för att luncha. Man hade tidigare sett sommargylling där, så kanske skulle vi kunna göra en fin obs medan vi åt. 

Just då gick ett nytt larm: Sibirisk tundrapipare i Vitemölla! Bara 5 mil dit! Lunchen fick vara och 45 min senare hade vi hittat platsen med den lilla dammen där piparen gick i lugn och ro bland några andra vadare. Inte dåligt med TVÅ asiatiska X-fåglar inom en timme. 

Eftersom John redan hade tundrapiparen innebar det att jag äntligen kom ifatt honom på listan.(331 st) 
På hemvägen ville John att vi skulle köra över Halmstads hamn, för att han skulle, om möjligt få se citronärlan, som jag såg veckan innan och som  han försökt 3 ggr tidigare att få se. Skulle jag vara så ädel?? Jodå! Glorian runt mitt huvud lyste vackert, när han ett par timmar senare kryssade ärlan och åter drog ifrån mig. Men vadå? .

Den här gången var vi inte försent ute. På en stolpe ute på en äng satt en kanonfin Gyllensparv, utfärgad hane, och sjöng. Mycket folk var samlade, men många hade också börjat sitt firande och kunde inte köra bil, så de fick komma nästa dag. 

Det gjorde vi också, eftersom Berit gärna ville se den här fina fågeln. Jag ringde Tommi också och han är ju alltid alert, så kl 6 på Midsommardagen hämtade jag honom. Han ångrade sig inte när han fick se fågeln. Även Berit såg den även om den var lite mer svårsedd den här dagen. Fågeln var kvar ganska länge i Reftele. Häftigt! 

Men redan på platsen fanns det några som var lite undrande inför fågeln. Var det verkligen en rödvingad vadarsvala? Att det inte var en svartvingad såg man ju, men ... något konstigt var det nog. 

Denna vadarsvala kom att undersökas på alla möjliga sätt under de c:a 3 månader, som den var kvar på Ängsnäset och är nog Sveriges i särklass mest omdiskuterade fågel. Det skrevs hundratals brev på Brevduvan om den. Den bestämdes så småningom till en Orientvadarsvala. Den första i landet. Rk har dock ännu inte sagt sitt. Jag gjorde senare ytterligare två besök där och det var intressant att se hur den förändrades och övergick i annan dräkt.

Vi åkte snabbt hem, åt fort (jag hade förberett maten om utifall...) stoppade ner fika i ryggsäcken, skickade hem Elisabeth, som varit med i U-hamn och åkte norrut. 

Strax före kl 16 var vi på plats - inga skådare, men det var lätt att hitta Bronsibisen, som gick i en liten damm ute på ett fält, tillsammans med en häger och lite vadare. En märklig syn att se denna långväga gäst härute på fältet. 
Vi åkte sedan runt lite och tittade. Åkte bl.a. till Normlösa. Måste se hur det ser ut i en by med det namnet. Sedan tog vi fika vid Vätterns strand i Vadstena. 

En vecka senare mötte bronsibisen sitt öde i form av en hungrig, småländsk duvhök!!! 

Jag fortsatte en bit bort och plötsligt flög en annan, större, beckasin upp med ett ljudliga vingslag, rak flykt, landande 30 - 50 m bort. Var det en Dubbelbeckasin? Jag var först helt säker på det, även om jag var fundersam över att biotopen för den fågeln inte alls stämde med Långegrundsområdet och efter ett samtal med Jan Andersson, föstår jag att det måste ha varit en enkelbeckasin. Och det hade väl varit för bra med 2 nya X inom 20 min.

Det blåste på ganska bra och från rätt håll och några stormfåglar passerade, en på ganska nära håll. Vidare en bredstjärtad labb. 5 storlabbar, 10 dvärgmåsar, 4 tretåiga måsar, några hundra sillgrisslor, och någon tordmule. Inga nya fåglar då? Jodå. Äntligen fick jag se Lunnefågel i Sverige. Sammanlagt 6 st under dagen. Visserligen inte så vackra, som de jag såg på Runde för några år sedan, men i alla fall. Och dessutom flög två st Gråliror förbi, varav en förhållandevis nära. 

Så det här blev en väldigt lyckad dag ut på Kråkudden. Havsskådning är mycket speciellt i hårda höstvindar. Nästan den roligaste skådningen. 

Vi gjorde också ett besök vid Rökstenen innan vi drog hemåt. Passerade Ödeshög och kom ut på motorvägen, då larmet gick att man hört sammetshättan igen. Till Stigs stora förvåning, svängde jag av vid första motellet och vände tillbaks. 

Väl där fick vi veta var man hört den. Efter en stund tyckte jag att jag hörde ett obekant (men påminnande om något) och strax därefter meddelade en att han hört hättan ungefär i den riktningen jag uppfattat lätet. Jag rusade däråt, rakt över ett gyttjigt surdrag, sjönk ner nästan till knäna och höll på att sätta mig baklänges. (vilken syn det hade blivit!) Jag klarade mig men fick inte någon sammetshätta. Gick ner med de nyinköpta gortex-kängorna direkt till Vättern och tvättade av mig så gott det gick. Sedan åkte vi hem. 

På tisdag ringde jag Tomas E och vi bestämde oss för ett nytt försök onsdag morgon. Vi åkte vi 5-tiden och var där kl 7. Då var det redan ganska många skådare där. Jag hade fått tips av Bo Thor i Kalmar om var det var troligast att få höra den och vid de buskagen satt jag mig på ryggsäcken och väntade. Och väntade... Vi var 5 stycken där. Övriga var utspridda över ett ganska stort område. Så PLÖTSLIGT! Där hördes den!!! Sammetshättan! Klart och tydligt. 3 gånger hörde vi den. Jag tycker att det påminner om en blandning av rödhake och törnskata. Om nu det går att blanda. 

Vi ropade på de andra, som kom springande, nervösa och upphetsade, medan vi lugnt berättade, satt oss ner, tog upp fikat och mådde överhuvud taget bra. 
Tänk sådan skillnad det är före och efter X:et! 
Hemfärden gick lätt och det var en bra inledning på Ölandsresan, som vi skulle dra på fredag morgon. Men det blir en annan historia.

Just när jag kommit hem ringde John A, mycket upphetsad och berättade att han hade en svarthakad buskskvätta i sin trädgård!!!. Jag kastade mig i bilen (glömde kikare och tub) och kom snabbt upp till deras gård, där det redan stod en bil. John mötte mig och visade var den lilla fågeln satt. Kanonfint satt den i kvällsljuset (medljus), först på en gren och sedan på en stängsel, c:a 50 m från oss. Helt öppet. Den var jättefin. En juvenil hanne. 
Tyvärr kom den inte så långt på sin flytt till söderna, eftersom Johns katt åt upp den till nattmål! 
Katter!!! 

Men den tog nattkvist och var kvar även fredag fm, så jag ringde Tomas Ekberg och vi bestämde oss för att åka. John A och hans pappa Kenny följde också med. Omkring kl 2 em åkte vi med mörkrets intrång som stort orosmoln, förutom att svalan förstås kunde ge sig iväg. Vi tog också upp Christoffer Lager utanför Varberg. 

Nu gällde det. Lite regnmoln gjorde att det blev mörkare alldeles för snabbt. Vi kom fram till Skanör omkring kl. 17 och såg en del skådare titta sig omkring åt olika håll. Ett dåligt tecken. Men just när vi gick ur bilen, skyndade alla sig iväg åt ett håll. Svalan? Jovisst! Den hade kommit och slagit sig ner för natten på exakt samma ställe som natten innan. Vi kunde i lugn och ro studera Klippsvalan från olika håll. Tyvärr fick vi aldrig se den flyga, utan vi såg den just så som bilden visar. (klicka ovan till vänster på "Klippsvala") Men man kan ju inte få allt. Vi hade tur, för bara ½-timme senare var det mörkt och vi hade inte kunnat se den alls. 

Så glada och nöjda vände vi norrut igen och hem till Borås. 

Men var fanns Åke? Så typiskt att jag för en gång skull intehade med mobilen! Det var bara att så snabbt som möjligt åka hem, lasta ur, ringa Åke: -Jag står vid golfbanans övningsfält, men skynda dig, trastarna börjar röra på sig! 

Snabbt ut till bilen, Berit följde också med. När vi kom fram satt Åke i sin bil, Claes och Stefan P i en annan. Fågeln hade flyttat sig och man visste inte riktigt var den fanns. Men så ropade Stefan: -Den går där borta (100 m) i gräset. Och minsann, där gick Taigatrasten tillsammans med en massa björktrastar. Under c:a ½-timme följde vi den och såg den ibland väldigt bra och ganska nära. Det var en ganska utfärgad fågel med det svarta bröstet väl markerat. Jättekul att få en sådan raritet i Borås. 

Snart hade det samlats många skådare och det är ju inte ofta ett larm lockar folk att åka till Borås för att se på fåglar. 
Nästa morgon var den dock borta.

Vi kom iväg 05.15 med Bengt vid ratten. Strax efter kl 7 svängde vi av från R49 mot Kråk, tillsammans med ytterligare 7 bilar! En lång rödlysande lysmask ringlade framför oss in över skjutfältet. Längs den smala grusvägen stod, enligt en som räknat, 117 bilar parkerade! Det bör altså ha varit mellan 4 - 500 skådare, som stod och väntade på att mörkret skulle ge sig så att vi skulle kunna spana efter den långväga, nordamerikanska fågeln. Man kände igen många av skådarna, från Malmö, Lund upp till Stockholm och Uppsala.

Omkring kvart i 8 började man kunna spana över gräsfältet. Ingen såg någon fågel och efter ett tag skickades "spaningspatruller" ut för att ev. stöta upp snäppan.
Det gick drygt en kvart och spänningen steg. Vi var ju tvungna att vara ute ur området 08.45, eftersom stridsvagnarna då skulle överta fältet för sina övningar.

Plötsligt började folkhopen till vänster att röra sig framåt för att bilda en tätare kedja och givetvis följde jag med. Då hördes : - Där flyger den! Jag fick genast syn på den strax intill mig. Piparsnäppan hade så den goda smaken att landa 10- 15 m framför mig, mitt på "vägen". Fina obsar först genom handkikaren och sedan i tuben innan den lyfte, skrämd av den stora hopen som rusade fram och omringade på nära håll, trots att många ropade att man skulle stanna. 

Det är klart att jag, som redan råkade stå i första ledet, tyckte att de andra kunde ta det lite lugnt, men om jag å andra sidan varit längre bort, hade jag naturligtvis också sprungit fram.

Det blev sedan ett jagande efter fågeln, som kanske inte var så roligt att se, och många skrev ganska irriterat i Brevduvan efteråt och skällde på alla skådare, som uppfört sig dåligt och som bara är ute efter ett X.

Jag tror att de flesta fick se den ganska fint, särskilt de sista 5 min då den gick på en gräsväg och åt, visserligen en bit bort men i alla fall.

08.45 började de första stridsvagnarna rusa fram över fälten, samtidigt som alla fågelskådarna körde ut ur området och satte sig att fika och prata med varandra ute på parkeringen.

Vid 11-tiden var vi hemma igen efter ännu en upplevelse och ett nytt X, det 348:e.
 

Öland kallas ju ibland "Solens och vindarnas ö" och under dessa två veckor, gjorde den skäl för namnet. Vi hade ganska mycket sol med det blåste också en hel del, varför vi bara hade ett par dagar då man ville ligga och sola i trädgården. 

Ulla-Britt kom också och hälsade på några dagar. Jag hade gjort upp med Mikael Gustavsson om att vi skulle ut en dag och titta på ormar och fåglar. Det blev en mycket trevlig dag med bra väder och turen att få se en hasselsnok, visserligen bara en kort stund medan den ringlade ner i en håla, men i alla fall. Då var vi i Gråborg. 

Vi tittade också på varglav, som växte på en gammal kvarn och på en del orchisar.
Mikael blev en trevlig bekantskap.

Naturligtvis blev det mest fågelskådning. Det blev en hel del arter, närmare bestämt 168 st under de 2 veckorna. Jag gjorde dock en riktig "dip" på rostgumpsvalan, som jag missade genom att jag lagt en bok mellan sökaren och kroppen vilket gjorde att jag inte märkte larmet. Upptäckte det efter ½-timme. Åkte till Ottenby men missade svalan med 10 min. Jag tror att det är min värsta miss, hittills!

Den stora höjdaren under dessa dagar hämtade jag dock i Kattvik. Den 19 maj larmades en albatross ut i Laholmsbukten!! Bengt, som kommit till Öland med Carina dagen innan undrade om vi skulle åka, men jag tyckte det var meningslöst. Den skulle änså inte vara kvar så länge. 

På kvällen satt vi alla 4 hemma hos oss och drack te när Janne ringde och talade om hur fantastisk albatrossen var. Då bestämde vi oss för att åka direkt. Kl 8 på kvällen åkte vi till deras stuga i Farhult, var där kl 24, gick upp 03 och stod vid Kattvik kl 4 på morgonen. Kallt och blåsigt. Minuterna blev kvartar, blev ½-timmar och när kl var ½-6 bestämde vi oss för att ge upp kl 6. Inte någon albatross i morgonsolen. Den hade gett sig av - trodde vi. Just när vi plockat ihop våra kikare gick larmet: - Albatrossenflyger ute i bukten!!! 

Under en härlig halvtimme beundrade vi den och dess flygkonst, när den drog iväg västerut. Fantastiskt!
Lika underhållande, nästan, var det att se skådarna, som kom rusande och som uppförde mer eller mindre häftiga krigsdanser, när de sett den stora havsfågeln. Några hade nästan tårar i ögonen. Skådare är ett märkligt men härligt släkte!!

Det var med stort lugn vi återvände till Öland. Tänk om vi missat fågeln! 
Jag fick ytterligare några nya fågelX: Rödstrupig piplärka flög förbi. Pierre Unge talade om vad det var, annars hade jag inte vetat vad det var som lät i luften. Bara att det var något nytt.

Likadant, nästan, var det med den Större skrikörnen, som först gick ut som Kejsarörn, men som fastställdes till Skrikörn. Jag såg den längepå mycket långt håll segla ganska högt uppe, men inte hade jag kunnat säga att det var en skrikörn. Jag såg att det var en örn men ...

På hemvägen körde vi "fel" och kom till Onsala där det råkade finnas en Rosenmås. Tänka sig en sådan tur! Vi hade den bra i alla fall även om den inte var så där vackert utfärgad, som man önskat sig.

Det var i alla fall 2 härliga maj-veckor. Hoppas vi kan göra om det nästa år.

Vi hade dock turen att en Purpurhäger larmades ut under kvällen vid Kvinnsgröta. När vi kom fram hade det redan börjat skymma lite, men vi fick i alla fall se den, där den tagit nattkvist i ett träd. Det var väl ingen höjdarobs, men eftersom den var borta nästa morgon, så fick vi vara nöjda med det som bjöds.

Vi hade sedan även smalnäbbade simsnäppor vid Beijershamn, en ägretthäger visade sig också, liksom bl.a. trädlärka.I förhållande till mina två veckor i maj, var det ganska tunnsått med obsar, men så...

På Pingstdagen gick ett larm om en Spetsstjärtad duva i Oxelösund. Vi bestämde oss för att åka den vägen hem (!), men att först leta efter en rosenstare utanför Kalmar på kvällen. Där gick vi länge utan resultat. 

Till Oxelösund gick alltså färden tidigt på Annandagsmorgonen. En underbar vacker och varm försommardag. Då åkte vi till Reningsverket på orten. (märkligt så många fåglar som gillar reningsverk, hamnområden och liknande ställen). Efter en lång och förväntasfull promenad fick jag plötsligt syn på en märklig duva, som satt i ett träd. Det var den Spetsstjärtade duvan,  kommen ända från Amerika. Jättefin var den där vi först såg den flyga över oss och sedan promenera på stenhällarna 75-100 m från oss. Den obsen var vi absolut nöjda med. Om den sedan kommer att godkännas av Rk är ju en annan sak. 

På vägen hem försökte vi hänga in den Mindre berganden, som länge varit i Vadstena (reningsverksdammar!) men vi fick tji. Däremot var vi i ett härligt rikkärr och tittade på orkidéer och annat.

Så småningom kom vi hem trots en viss omväg.

Efter ett middags- och fikabesök i Lindesberg åkte vi via Ludvika till Sunnansjö och till en plats som heter Igeltjärn. Där skulle man kunna få se gråspett och tretåig hackspett om man hade tur. Vi parkerade vid tjärnen och jag drog mig upp mot ett hygge, som jag fått tips om. Ganska hopplöst verkade det. Dock kom en stenfalk flygande och det var ju alltid något, men så plötsligt kom en hackspett flygande över hygget. Gråspetten!! Jag hade den  handkikaren ett hundratal meter innan den satte sig en en tall, där jag kunde kolla den under ½ min. Vilken tur!

Jag försökte sedan under en lång stund att spana in en tretåig, men det fick räcka med gråspetten. Man kan ju inte få allt på en gång.

På väg mot Fredriksberg, där vi skulle övernatta på STF, var jag ute minst 1½ timme och letade videsparv, men förgäves. Det gjorde inte så mycket eftersom det var en fin kväll och roligt att följa ån (vad den nu hette) på spaning i okänt område.

Nästa dag (11 juli) ringde jag och stämde träff med Bror Wallbom i närheten av Djurmo. Vi följde med honom (han är en mycket trevlig och meddelsam person) till ett hygge långt in i skogen. Där hade han satt upp en holk, som lockat en slaguggla och det var den vi nu var på jakt efter.

Efter lite spaning bland träden upptäckte jag en unge till Slagugglan. Den satt i en gran och under de nästan två timmar, som vi var där kom inte någon vuxen fågel fram till den någon gång. Ganska ansvarslösa föräldrar måste man säga. Hur som helst var det roligt att åtminstone få se ungen. Vi hade även en bivråk väldigt fint svävande över oss ganska länge.

I Djurmo tittade vi på ett pilgrimsfalkbo med ungar och honon sittande utanför. Man såg boet från stora vägen och fågelklubben hade folk där, som ställde upp och svarade på frågor och visade boet genom en tubkikare. Väldigt bra och trevligt för turister, som passerade.

I Gagnef lyssnade vi förgäves efter en busksångare, som hade varit där under några dagar. Jag sökte också efter den tretåiga på ett ställe där den visat sig, men ...
Sedan åkte vi till Björnliden.

Torsdag morgon for vi upp till Nipfjället. Ganska kallt och ruggigt och inte heller några fjällfåglar förutom ett par småspovsfamiljer. Prövade Gammelskogen också liksom Klutsjön där det vintertid finns lappmesar. Den här dagen gav dock mycket vandring men inga fåglar. 

Fredag 13. Lite mer tur denna dag. Vädret lite mer hyfsat än tidigare, nu visade sig dessutom Fjällripa och två par med Fjällpipare med ungar. Särskilt de senare var härliga att se. De var som små maskrosbollar, som rullade bort i motljuset. 

Gick i skogen en hel del både fredag och lördag utan att se någon ny fågel. Däremot hade vi ett grå flugsnapparpar, som häckade i stugans hängränna. Trevligt. Och visst gav resan en del fina arter som rödstjärt, bergfink, sjöorre, bergand, storlom m.m. förutom ovan omnämnda arter.

Hemfärden gick över Norge. Helregn första dagen men Dombås vandrarhem Trolltun var jättefint. Vi åkte sedan över Åndalsnes, Trollstigen, Geiranger, Grottli, Lom, Otta, Hamar och Arvika. 

En fin resa, som vi gärna gör om
 

Tyvärr ringde Bengt torsdag kväll och lät väldigt dålig. Sjuk! Inget att göra åt, men middagen som han skulle ordna. Det var ju problematiskt.

Med en gång skall sägas att det blev inga östliga rariteter i år. Det är ju alltid det som lockar lite extra. Vädret var varmt och skönt. Alldeles för bra för taigasångare o liknande. 

Vi skall dock inte klaga. Mitt bästa minne från resan är en alldeles underbar obs av en kungsfiskare. Den satt stilla, helt öppet på en sten, vände sig om ibland, dök i vattnet någon gång. man kunde verkligen studera dess skönhet. Min bästa kungsfiskarobs.

Vidare hade vi 2 fina havsörnar, en hornuggla i fyrträdgården, 40 st mindre sångsvanar, massor av fjällvråkar, och som avslutning innan vi åkte till Getterön, tusentals med vitkindade gäss, som kom i flock efter flock över Schäferiängarna. Underbart att se och höra.

Summa 88 arter. Inte så dåligt i alla fall.