Kl. är 06.30. Väckarklockan ringer och jag masar mig upp och går fram till fönstret och tittar ut. Regn, dis och +6 ! Hur skall det här bli? Bäst att plocka ner ett extra ombyte. På TV hade man ju visat, att nästan halva Skåne låg under vatten. Och jag som skall dit och skåda fågel med Mark-skådarna. Hur skall detta bli? 

Känner inte många. Bengt förstås, som jag kamperat med många gånger och Rolf , som jag träffat en del, men sedan är det nog mest okänt folk. Kjell hade jag också träffat, när jag betalade, och han verkade ju trevlig. Nåja det skulle väl ordna sig. Skådare brukar vara bra.

Kvart i åtta kom den röda Renaultbussen och hämtade mig. Bengt hade hämtats först och givetvis satt sig i framsätet. (Nåja, han flyttade bakåt senare, när det visade sig, att man räknade med att den, som satt fram skulle läsa kartan och vara vägvisare m.m.)

Ut kom också en gentleman, som presenterade sig:- Albert. Vi stuvade in allt och min omtänksamma "chef "(=hustrun) vinkade från balkongen och undrade, med viss hänvisning till tidigare utflykter, om jackan och maten var med. Jodå, allt var med.

I Kinnahult hämtade vi upp en yngling vid namn Håkan. Dialekten röjde ett halländskt ursprung, visserligen från Falkenberg, men ändå.

I Kinna väntade Rolf, erfaren skådare med 365 arter på listan. Samtidigt som han packade in, talade han om, att han nyss hade haft 28 (!) stenknäckar hemma vid matbordet. Vi åkte givetvis dit och minsann! Där satt en del av dessa häftiga fåglar + ett antal gulsparvar, grönfinkar, bergfinkar i hans trädgård och lät sig väl smaka av vad han bjöd på. Ingen dålig start på resan! Nu hade dessutom regnet nu upphört.

Innan vi lämnade Kinna var Albert inne och köpte att antal äppelmunkar i Hembageriet. Dessa munkar hade han godheten att bjuda på vid första fikarasten. Kanon!!

Nästa skådare till hämtning var vår blivande chaufför, Thomas. Han hade varit nere på kontinenten en vända men skyndat sig hem för att hänga med till Skåne. Vi stämde träff vid Veselången. För att inte slösa bort någon skådartid genom att bara sitta och vänta, plockade Håkan fram en varfågel, 15 m bort. Den satt fint och exponerade sig ända tills Tomas med sällskap kom farande. 

Vi bestämde oss för att ta en titt på Getterön och se vad man kunde bjuda på där. Mycket gräsänder, bläsänder, ett salskrakepar, småskrake, sothöns m.m. Bästa fågelX-et blev några snösparvar, som Rolf upptäckte långt borta. Här bjöd så Albert på äppelmunkarna från Kinna. Perfekt!

Skåne nästa! Ja, inte direkt förstås eftersom vi körde lite fel vid Laholm. Som tröst plockade Albert fram en underbart god choklad. Vilken tur hamna i samma buss som representanten för Berghs kaffe. 

Större delen av färden mot Trolle-Ljungby tillbringade vi bakom en gammal långtradare från Villnius. Thomas lät sig dock inte frustreras av detta utan körde lugnt och säkert. I Trolle-Ljungby skulle vi plocka upp passagerare nr 7. Han kom från Ronneby och medan han, med stort besvär, försökte leta sig fram till den avtalade mötesplatsen, passade vi på att, efter tips, leta efter en fjällgås bland gässen längs vägen mot Tosteberga. 

Här gick det jättebra att lära sig skilja på säd- och grågås, åtminstone när de går och betar. Bland ett par bläsgäss fanns en något annorlunda "bläsgås". Större bläs, mindre näbb, gul orbitalring. Fjällgåsen!(bild). Visst var det den. Rolf larmade den på Rix-larm och fick lite bassning för det. Regionallarm skulle det vara! Detta brydde sig dock inte Bengt om eftersom han fick ett nytt X! När flocken lyfte, såg man också att fjällgåsen var klart mindre. 

Nu åkte vi tillbaks och plockade upp Arnold (nu var vi fulltaliga) och fortsatte till Åhus hamn, där det funnits en vittrut under dagen. Den såg vi inte, men en mängd alfåglar visade upp sig och spelade i all sin fina prakt. En riktig höjdarobs! Här såg vi också de första skäggdoppingarna, skrattmåsar, en gråhakedopping och några bergänder. (bild)
Innan vi kom fram till Skåne Tranås vandrarhem passerade vi, tillsammans med en mäktig havsörn, Rinkaby.

Vid rumsfördelningen hamnade Bengt, Håkan och jag i ett 4-bäddsrum, vilket gjorde att vi hade gott om plats. Bengt hade glömt sitt "örngodis" men jag, som känner honom och är både vän och förutseende, lånade ut ett till honom. Vandrarhemmet är f.ö. ett mycket trevligt och mysigt ställe, ett av de bästa vandrarhemmen i Skåne, tycker jag, som har bott på många STF-hem i detta härliga landskap.

Innan vi gick till Bygdegården för att höra på ett föredrag, försökte Bengt och jag X-a kattuggla på kyrkogården. Förgäves. Däremot var det inte bortkastad tid att gå och höra Göran Gustavsson berätta om Skåne i allmänhet och Fyledalen i synnerhet.(bild) Dess kultur och natur med en viss betoning på fåglarna. Mycket intressant och givande + väldigt fina bilder. Bra diabilder, med en kunnig berättare, är allt bra mycket bättre än TV-filmer. En fin avslutning på en riktigt lyckad förstadag. Och Markskådarna hade ju visat sig vara klart sociala. (bild)

Under natten vaknade jag några gånger av att regnet slog mot fönstret. Fy, tänkte jag, men när vi gick upp vid ½-7-tiden hade det redan slutat. Köket var väl inte så stort, men något större kaos inträffade aldrig, utan strax före kl 8 var vi klara för avfärd och nya rese-X.

Ystads småbåtshamn blev första anhalt. Dimman hade ännu inte släppt riktigt, varför Fyledalen och örnskådningen fick vänta. Det första som mötte var den, för en gammal varbergare, härliga doften av färsk, fin tång. Många barndomsminnen dyker upp, när man får stå där och dra in djupa andetag.

Här nere i tången utanför piren, där vågorna slog emot ganska bra, skulle en vattenpiplärka finnas. -"Där!?" Nä- det var en liten gärdsmyg, som pilade ut och in mellan stenarna. Men där kom en piplärka och landade på en sten. Var det en vattenpip? Ja, säg det. Den såg mer ut som en skärpiplärka. Lite för mycket gröngulgrå. Ingen av oss vågade ta den som en vattenpip. Så kom en annan piplärka och landade på pirens insida, letande efter något att äta. Men den var mer brunaktig på ryggen, lite mer antydan till vingband. Kunde det vara den? Ljusare under hakan. Var det det annorlunda ljuset bakom piren, som spelade oss ett spratt eller ...? Önsketänkande? Thomas ringde till någon och fick uppgiften att vattenpiplärkan dessutom vippar mer på stjärten. Ännu en noggrann titt. Jovisst! Det stämde jättebra. Dessutom såg vi de två piplärkorna tillsammans och då syntes också färgskillnaden. Vattenpiplärka och skärpiplärka. För Bengt ännu ett X! 

Nu skulle vi leta reda på Pias Närköp. Varför det? Jo, där skulle det finnas en tofslärka vid parkeringen. (Håller tofslärkor med förkärlek till på större parkeringsplatser? Jfr Ljungby-lärkan förra påsken) Efter flera rundturer i Ystads innerstad fick vi veta att affären var densamma som Pressbyrån nära stationen. På väg dit upptäckte vi flera turkduvor i ett par höga träd. Bra, då var den duvan också "hemma". 

Tofslärkan då? Jodå, den gick på trottoaren framför turistbyrån, helt orädd, ja nästan sjukligt ointresserad. Tofsen var prydligt vattenkammad bakåt och lyftes bara ibland när det blåste till. Thomas gick närmare och närmare och tog den ena bilden efter den andra. Vi meddelade Kjells buss att de kunde "hämta" lärkan vid turistbyrån. (bild)  Som tack fick vi tips om 5-6 kornsparvar vid Glemminge Galleri. 

Nu började också kaffetarmen höra av sig. Nåja, först sparvarna. Ute på en stubbåker. De flyger upp och ner fick vi veta. Där stod vi, 7 st och stirrade ut över åkern. Inte ett liv! Ok, då tar vi fikat först. Fram med ryggsäcken. Då kommer Rolf springande.(han visade flera gånger mer intresse för skådning än för fika. Tack för det) - "Jag har dom i tuben". Tillbaks igen.  Inte hade han några kornsparvar i sin tub! Men vi hörde dom - och plötsligt! 
-"Dom sitter ju på trådarna ovanför!" Och där satt de, prydligt uppradade, 6 st. Och ett par av dom sjung också lite. Härligt! Nu kunde vi alla sätta oss lugnt och avspänt tillrätta med förmiddagsfikat. -"Men, titta!!"  Hela tråden var "fylld" med kornsparvar. 17 st satt tätt tillsammans. Fantastiskt! Det kan man kalla obs!(bild)
Sedan kunde vi fika i lugn och ro och vad gjorde det då att kaffet hade kallnat?(bild)

Vädret blev allt bättre. Ibland kändes det nästan som vår i luften. Samtidigt fick vi höra att det planerade Naturmorgonprogrammet från Öland fick ställas in p.g.a. för dåligt väder. Och i Borås regnade det. Vi var verkligen i rätt del av Sverige.

Fyledalen nästa. Nu skulle det skådas örnar i mängd! (På vägen dit hade vi prickat in en fin blå kärrhökshanne (bild hona) som seglade över en av de många fina maderna vi passerade. )
Örnarna då? Inte en örn såg vi. Det kändes lite snopet men vi drog så småningom iväg. Albert hade minne av en fin damm med fågeltorn och det siktade vi in oss på. Vi stannade på ett ställe och spanade lite då Kjell, som var några hundra meter framför oss ringde och sa att vi skulle komma,snabbt. De hade örnar!

Fantastiskt! Framför oss över dalgången seglade 4 havsörnar och 2 kungsörnar (ytterligare 1 kungsörn dök upp bakom oss lite senare)! Ett tag hade jag 5 örnar i tubfältet samtidigt! Ett härligt tubfält! Några minuter senare var det tomt igen.(bild) Så mycket tillfälligheter det är när man skådar fåglar. En minut för tidigt eller en minut för sent eller en blick åt fel håll - och man missar praktobsen! Man kan ju då spekulera över hur mycket, det är man aldrig upptäcker. Hur som helst. Detta blev en av resans absoluta höjdpunkter!

Alberts Damm hittade vi i närheten av Eneborg. Här sjöng sånglärkan lite, en jättefin, fjällugglevit, börringevråk passerade, lunchen satt fint och dammen kan vara värd att besöka om man är i närheten.

Innan mörkret föll för mycket, besökte vi Silvåkratornet vid Krankesjön. Nu hade det börjat bli kallt och ruggigt men vi fick i alla fall se ytterligare ett par havsörnar, en mycket vacker skedandshanne, några salskrakar, brunand - bl.a.

Medan de flesta gick in på Gåsapågens krog och smorde kråset, åkte vi som hellre skådar gåsen, dvs Håkan och jag, till Vombs ängar och tittade på säd-grå- och bläsgässen. Dessutom hade vi här våra första tofsvipor.

Så var det dags att återvända till vandrarhemmet och förbereda sig för kvällens stora begivenhet - 3-milen med Per E. Innan dess satt vi några stycken och kollade damernas 15 km, där italienskan Belmondo gjorde en fantastisk upphämtning efter ett stavbrott och vann OS första guldmedalj. Vi skulle ju få vår senare.

Plötsligt skulle alla samlas - bussvis - i matsalen. Kjell hade lite frågor och Albert bjöd på kaffe, muffins och vispgrädde. Jättegott och -bussigt!(bild)

Det var helt klart kluriga och svåra frågor Kjell satt ihop. Vad Jan Fridegård, Moa Martinsson, Mark Twain med flera författare hette på riktigt, var det inte många som visste. Inte heller vilket landskapsdjur Ångermanland, Gotland, Gästrikland m.fl. landskap har. Vårt lag var man däremot, av någon anledning, väldigt duktig på varifrån olika ölsorter kommer. Full pott. Thomas visste t.o.m. gatuadressen till något norskt öl! Nåja, även om vi inte vann, var det en trevlig samling innan kvällens höjdpunkt skulle komma. Trodde vi. 

Starten på 3-milen gick. Efter ett par km var det Mühlegg, Per Elofsson, Björndalen och några till, som gått loss. Fint. Det artade sig väl. Men plötsligt stack "spanjoren". Per hängde på och så var de bara två där framme. Men vad nu då? Per tappar, ser sliten ut och den där spanjoren rusar fram som X-2000, medan Per E mer liknar ett tungt, frustande godståg redan efter 6 km.

Vi var många, som samlats framför TV-n vid starten, men ganska snart gjorde flera som Per E vid 15 km. De "kastade in handduken". Så kan det gå. Det kändes lite snopet, men vi är ju ganska vana vid att ta hem många guldmedaljer - innan OS börjar. Sedan brukar verkligheten hinna ikapp. Vem vann? Mühlegg förstås! 2 minuter före tvåan. Otroligt! Jag kommer dock att minnas Pers svar på frågan:
- Hur kommer du nu att klara det här mentalt? 
- Det är bara att bryta ihop och ta nya tag! Ett härligt svar av en stor idrottsman.

Söndag morgon. Upp 6.30 Frukost, städning. Med tanke på det hot, som utgått, om man inte skötte städningen ordentligt, gjorde jag det själv, medan Bengt och Håkan skötte sina personliga ägodelar. 

Vädret lite kallare, halvklart och blåsigt. Nästa mål. Ystad soptipp! Äntligen en soptipp. Dessa platser brukar ju samla många fåglar och därmed också skådare. Men visst känns den härliga tånglukten vid havet betydligt fräschare än doften vid soptipparna. Här hade dock samlats många glador, vråkar och naturligtvis mås- och kråkfåglar. Vi åkte runt tippen och kunde då även anteckna en fin duvhök, en varfågel, som dock visade sig vara en plastpåse, och en riktig trädkrypare.(icke plastad)

Näsbyholm nästa. Kall blåst, mycket vatten, inget av ornitologiskt intresse förutom en mängd fasaner som flög fram och tillbaka. (bild) Hade inte tidigare hört att det lät så kraftigt och speciellt från vingarna när de flög. Man lär sig alltid något nytt. Förmiddagskaffet satt också bra.

Längs vägen mot Lomma dammar, som var nästa mål, såg vi en hel del rovfåglar. Bl.a. kom en exakt kopia av SNF:s logotyp, pilgrimsfalken, flygande. 
Vi stannade en stund i Lomma och hade några fina bergänder (bild)tillsammans med alla viggarna. Här kunde man väldigt bra se skillnaderna mellan dessa fåglar. Ett par salskrakar och flera storskrakar simmade också omkring här. Ute på ett fält stod ett 10-talhägrar lustigt uppställda. Liknade ett antal fågelskrämmor. 

Nu skulle vi ha alförrädaren vid Grytskären, Vejbystrandsviken. Här blåste det friskt, vågorna var höga och ute i vattnet gungade en hel del fågel. Men var fanns alförrädaren? Jag hade nästan gett upp när jag plötsligt fick syn på en annorlunda fågel. Vitt huvud men med nästan gyllenbrunt bröst. Borta! Nej, där var den igen! Visst var det en alförrädare! Borta - framme - borta - framme. Alla ville se hur tuben var riktad. Jag vågade inte släppa fågeln ur sikte. Men - plötsligt var den borta för gott och ingen annan hade sett den. Jag förstod deras tvivel och hörde också någon "kommentar" från Bengt, som fortfarande "behövde" den till sina X. Jag blev väl själv lite fundersam och gick och kollade i fågelböckerna. Jodå. Inget tvivel och jag kunde ju inte hjälpa, att de andra inte hittade den. Tog en varm kopp te vid bilen när jag fick se full aktivitet bland de andra. Visst! Nu tvivlade ingen längre på mig, för nu fick dom allesammans se denna sällsynt vackra fågel - och Bengt fick sitt 3:dje X!  Håkan, som enligt egen uppgift inte räknar kryss (ännu, min kommentar) fick också ett X, sa han. Hur nu det går ihop. (se bild)

Bengt ville nu inte längre följa med oss, utan åkte hellre med sin Carina, som kom och hämtade honom, till stugan i Farhult. 

Nåja, Vi var jättenöjda och drog vidare till Påarp, söder om Halmstad, där det legat en utfärgad praktejder ett tag. Vi såg en stor ejderflock ligga utanför, men den låg rakt ut i det starka motljuset från kvällssolen och vi hade inte en chans att urskilja någon praktejder. Inte heller den svarthakade buskskvättan i Getinge visade sig, men egentligen gjorde det inte så mycket. Vi var ganska nöjda ändå och började känna en viss mättnad. 

Humöret blev inte sämre av att Thomas, med sin avancerade mobil, kunde referera den avgörande matchen i Davis Cup, där Tomas J gav oss plåster på OS-såren.

Vårt sista stopp under resan blev berguvsberget vid Sundholmen. Vi gick av och lyssnade, men berguven hade inte en chans att göra sig hörd i det starka oljudet från alla bilar, som körde förbi. (Kan inte folk hålla sig hemma? Det är faktiskt ganska irriterande med alla bilar, som är ute!).

I Kinna släppte vi av Rolf och Håkan tackade för sig i Kinnahult. Arnold blev hämtad vid Centralstationen och jag sa hejdå till Thomas, som varit en jättebra chaufför, och Albert, som förutom tilltugg till kaffe även bjudit på en del roliga och rumsrena historier.

Det här var en mycket trevlig resa med många fina obsar och många trevliga nya skådarkamrater. Ett stort tack till Kjell och övriga i Marks fågelklubb som ordnat denna resa
.