04.10 Vadarsvalan kvar. Snabbkontakt med kamraterna och vid 5-tiden åkte vi från C-G:s i Varnum. Sheriffen ville köra: - Jag vet vad jag skall säga, var hans kommentar. Det gick undan! Ett par pos. larm höll oss på gott humör och vi såg fram mot att äntligen få ett nytt X. Ja, de andra hade visserligen årskryssat ett par gånger, men inte jag.

Nytt larm! Neeej!! Fågeln sträckte norrut! Vi beslöt dock att fortsätta hela vägen och kom mycket dämpade fram till ridskolan i Ågesta strax för kl. 9 Ingen vadarsvala, men några skådare visade oss gärna var den hållit till. Men vi hade också flera olycksbröder- systrar.

Efter en halvtimme med fika vände vi hemåt igen. C-G körde själv. Vi hade ju inte så bråttom hem. Det blev en tung hemresa. Enda nöjet var jämförelsen Auto-Routes karta - GPS:en och att "käfta" med Sheriffen. 

Första dragresan för året blev alltså en jobbig Dip

Ser på larmapparaten att det dykt upp en biätare i Varberg, men bryr mig inte, ända till Claes-Göran ringer och frågar om jag skall med. Han behöver den!

-"Njaej, vi skall ha middagsgäster om en stund".

Berit, som alltid är förstående, tycker dock att jag skall åka och tur var väl det. För väl framme vid Kvarnagården, var det fullt av folk och biätare! Inte mindre än 11 st.

Fram med kikare, tub och kamera. Visserligen var det ett par hundra meter bort till träden där de höll till, men några hyfsade bilder skulle det väl bli, men framförallt - vilken syn! C-G var helt euforisk. Han första blick i tuben gav 3 st sittande på en gren. Under en halvtimme njöt vi för fullt av dessa fantastiskt vackra fåglar, sedan drog de plötsligt iväg och försvann, för att inte visa sig mer.

Så´n tur att C-G ringde och att jag har en så förståndig fru.

Bilder     >>>

Efter ett par korta tfn-samtal med kamraterna + Åke bestämde vi att åka kl 24, för att komma till Rossö hamn och ställa oss i kö till taxibåten, som skulle kunna ta 30 st skådare ut till Ramsö, där fågeln setts, ev. t.o.m. under några dagar. 

C-G kom hem till mig kvart i 12, vi hämtade Åke och därefter John varpå vi körde ganska fort de dryga 20 milen till Rossö. 4 bilar stod redan parkerade vi den lilla hamnen när vi var framme strax efter 2-tiden. Kön representerades av tuber. Taxibåten skulle komma kl 04.30, så det var bara att försöka få lite sömn i bilen. Utanför fortsatte regnet. Det hade regnat, i stort sett hela vägen. Efter hand strömmade det till förväntansfulla skådare från stora delar av Sverige. Från Malmö, Öland, Växjö och Stockholm bl.a.

Båten kom och tog oss ombord. Ett 20-tal fick vänta på nästa tur. Under färden ut fick vi meddelande att de 4-5, som kommit ut redan före midnatt, förgäves sökt fågeln under morgonen. Dessutom fortsatte regnet, så stämningen var väl inte på topp när vi gick iland. 

Vi traskade iväg till den plats vid hamnen, där fågeln hållit till, pratade med han, som obsat det och de som varit där under natten. Sedan började sökandet. Ja, de flesta stod mestadels kvar vid hamnen och väntade och väntade. 

Åke hade skaffat sig en ny leksak, en I-pod, med vilken han gick omkring och spelade upp ökentrumpetarens mycket märkliga och festliga läte, för att locka fram fågeln. Den enda, som lockades fram var en hämpling, som förundrat tittade på Åke. 

Någon ökentrumpetare blev det inte, men det var en mycket vacker ö, som skulle gjorde sig ännu bättre när regnet äntligen slutade och man kunde njuta av fina gräsmattor, mäktiga bergsknallar, bostadshus, numera sommarställen, utkastade på lämpliga platser, och utsikt över havet med dess granna skärgård. Dessutom givetvis den goda, medhavda matsäcken. Allt hade varit helt perfekt om det inte varit det här med Ökentrumpetaren, som inte ville dyka upp. 

Efter hand gav skådarna upp och taxibåten kom och hämtade oss i omgångar. Så strax efter kl 10 stod vi åter på fastlandet. Båtägaren var väl den som var mest nöjd med dagen, med minst 100 sköna 100-lappar i plånboken. Vi andra fick nöja oss med ytterligare en vacker och intressant  skådarlokal.

Detta var den andra långa Dip-resan på 14 dagar. Nu får det vara slut med sådana - ja, till nästa drag vill säga.  Bilder från resan finns här >>>

Kom hem från en begravning 10 min över 12 och började förbereda middagen. 12.18 surrade det i larmapparaten - 022404 Blev lite fundersam, var det ett sådant där telefonnummer, som ibland dyker upp, eller var det en "0-a"? Ringer C3-svararen. "Håll i hatten" - en Kolymasnäppa för första gången i Sverige!

Ringer upp John. Inget svar. Ringer Åke: - "Är det sant? Skall förhandla. Ringer om 10 min". Ringer Sheriffen :- Jobbar. Ringer Bengt, som svarar i Skåne. Åke ringer 12.40. - Vi ses kl 13 vid Statoil.

Berit, som alltid är förstående (tack för det) slänger i ungspannkakorna i mikron, rårörda lingon i en burk, tallrikar o bestick + Loka. Packar i Kommunens vita soppåse och så iväg. Åke står redan och väntar. Prick kl 13 drar vi. 

Med jämna mellanrum kommer larmet: "Ses stationärt". Allt känns lugnt och Åke kör något över de stipulerade 90. Plötsligt kommer ett nytt larm: -"Drog iväg, troligen kvar". Ett otrevligt larm. Nåja, strax ett nytt, lugnande dito. "Ses stationärt" Men ändå lite oroligt. Den verkar ha börjat röra på sig. Tänk om den drar iväg.

Strax efter kl. 4 kommer en ny "5:a". Drog iväg, troligen kvar. Nu börjar det verkligen kännas oroligt. Inte en ny långfärdardip! Nu börjar vi bli hungriga dessutom. Ingen av oss hann ju äta innan vi stack. Som tur är har Åke 2 bananer i ryggsäcken, så vi överlever.

Framme i Näsby. Fortfarande inget lugnande larm. Känns oroväckande. Vi har dessutom en nästan 3 km lång vandring framför oss, först längs Karl X:s mur och sedan söderut över ängarna. På avstånd ser vi den stora fågelskådarmassan med sina tuber, sticka upp som siluetter mot horisonten.

På vägen ut hade vi mött en del glada, nöjda och "otrevliga" skådare lugnt gående och skrattande på väg hem. Inget stress eller stirrande blick där inte. 

Väl framme förstår vi, att ingen Kolymasnäppa är synlig. Här ute står väl minst 100 - 150 skådare och hoppas men mycket socialt umgänge pågår, samtidigt med skådandet pågår ut mot reveln, där snäppan möjligen går på yttersidan, som inte syns, och skrattar åt oss. Det hade också inträffat en tragisk händelse, strax innan vi kom fram. En man hade segnat ner död vid sin tub. Detta satte i viss mån sin prägel på stämningen längs muren, åtminstone till ambulansmännen kom fram och tog hand om mannen.

Klockan gick, ingen fågel, åtminstone inte den vi ville se. Däremot fanns det massor av andra vadare, kustpipare, kustsnäppor, myrsnäppor, kärrsnäppor m.m. Vid 7-½8 tiden började Åke och jag plocka ihop våra pinaler. Pannkakorna och Åkes smörgåsar  hade smakat kalas. 

Plötsligt började den stora "elefanthjorden" röra sig. - Vad var det? Snäppan? Jo, snäppan hade synts, visserligen dåligt, men ändå, vid Plattformen! Efter 1 min var det tomt längs muren där alla stått och umgåtts. Alla var på väg till bilarna. Och vi som hade så långt till bilen.

Vi hastade iväg så snabbt vi kunde och kom sjöblöta fram till bilen efter en halvtimmes snabbmarsch över ängarna. Snabbt ner till Södra Lundenparkeringen där det redan stod "1000" bilar. Hur hade alla dessa hunnit så långt före oss?

Ny snabb långpromenad ut till plattformen. MASSOR av folk stor redan där. Och spanade och spanade. - Den syntes bakom reveln för en stund sedan! Återigen var vi för sent ute. Liksom de allra flesta andra. Några hade dock hunnit se en skymt av den.

Vi stod kvar till strax efter 9, då vi insåg att vi återigen hade dippat. Bengt och Janne skulle övernatta i bilen för att om möjligt ta den på morgonen. Vi var dock tvungna att åka hem.

21.30 ringde jag Berit och meddelade att nu startade vi från Södra Lundenparkeringen. Efter ett stopp på McDonalds för att stilla hungern (flera skådare dök upp där och tog en Big Mack med Dipsås !) fortsatte vi hem och lite före kl 2 på natten kunde jag ropa till Berit: -Hej! Jag är hemma nu, utan X!

kall det aldrig ta slut på dessa Dip-resor? Eller är enda möjligheten till det, att jag helt enkelt slutar åka?                        Bilder på skådarmassorna men ej på fågel >>>

Sitter och äter en god middag med ostgratinerad korv-makaronipudding när Åke ringer: 

- Har du sett larmet?   

- Nej , har stängt av larmapparaten.  

- Dvärgspov vid Ottenby. När åker vi?

Det tar inte många sekunder att bestämma sig. Berit börjar genast göra i ordning ett par smörgåsar medan jag äter färdigt, samtidigt som jag ringer runt. C-G kan inte, Sheriffen utreder brott. Jag ringer John. Han hade heller inget sett, men av utropet förstår jag att han kommer direkt, men vill höra med pappa Kenny också.

14.45 kom de och hämtade mig vid Statoil med Kennys nya Hondastadsjeep. En bekväm och som det skulle visa sig, snabb bil. Med jämna mellanrum kom positiva rapporter om dvärgspoven. John bytte av Kenny som chaufför och allt var lugnt. (Så lugnt det nu kan bli på ett sådant här drag) En hel del trafik var dock lite irriterande och värst var ett vägarbete, där man bara släppte fram bilar i den ena filen. Här blev vi stående 10 min. Det kändes som en hel timme. Dessutom bildas det ju då också långa och hopplösa köer. I Småland kör ju också en massa timmerbilar med Gudrunprodukter.

Spoven hade flyttat från Sandvik till Västrevet, vilket på ett sätt var bra, inte så långt att gå men i ett rejält motljus. Solen ja, den var egentligen det stora orosmomentet. Den var på väg ner och vi förstod att det skulle bli på håret att vi skulle hinna fram i tid. Det dröjde också ganska länge innan man återupptäckte den på Västrevet. Jubel i bilen!

Nytt larm när vi redan hunnit över Bron. "Drog iväg mot Sandvik igen" Nu började det kännas hotfullt. Dels mörknade det med väldig fart och dels kunde den bli svår att upptäcka igen. Dessutom hade vi dåliga erfarenheter från Kolymasnäppan, som gömde sig på baksidan av revet. Tänk om denna gjorde samma sak!.

Solen försvann strax innan vi parkerade vid S. Lundenparkeringen. Snabbt ur bilen och iväg mot Schäferiängarna. Att luften kändes tunn när jag strävade uppför Njuolla i somras var väl inte så konstigt, men att luften är tunn även här nere på havsnivå, var en vetenskaplig nyhet för mig. Dessutom mörknade det väldigt fort här nere och värst av allt - ingen hade upptäckt fågeln!

Långt nere vid strandkanten såg vi skådare stå och titta ut mot revet och en del började vandringen tillbaks. Jag förstod att jag upplevt ännu en tung DIP-resa. Talade med en del "olycksbröder" men nu var det för mörkt.

En tung vandring över ängarna tillbaks mot Parkeringen började. Väl framme vid bilen blev det en snabb fika. John hade hittat en del kompisar och bestämde sig för att stanna kvar över natten (vilket skulle visa sig vara mycket klokt). 20.30 startade vi hemfärden, inte alltför nedslagna. Man har ju blivit luttrad under året!

På McDonald i Nybro satt varbergarna och åt Hamburgare med DIP-sås (!) Provade en BigTaste. Den var inte dum men nästa gång tror jag att jag skall ta med kniv och gaffel.

Just när jag sitter och skriver det här, larmas Dvärgspoven ut igen. Kanske blir det en ny resa i morgon. Att man aldrig lär sig - det är bäst att hemmaskåda!

Dvärgspoven, som en del såg den

Lördagen den 24 kommer ett nytt larm om Dvärgspoven. Den hade inte lämnat Öland utan bara hållit sig gömd ett tag och nu upptäckts vid Gräsgårds k:a. Men för min del var jag dels trött på dipresor till Öland och dels hade vi en stor körweekend tillsammans med trubaduren Tomas Boström, så när John och senare C-G hörde av sig, sa´ jag nej tack, det får vara nog med Dvärgspov för min del.

Berit och jag hade dock pratat om att göra en skåneresa i mitten av veckan, så då kunde vi ju ta vägen över Öland, om den var kvar. På det viset började tanken på ett nytt ölandsdrag ta form och efter samtal med Åke, bestämde vi att dra på måndag. Tyvärr hördes ingenting under hela söndagseftermiddagen från spoven, så vi lade projektet på hyllan.

5 min i 8 ringde Åke och väckte oss. Ja, vi sov faktiskt så länge!. Jag tog en titt på larmapparaten - nytt larm från Gräsgård, spoven var kvar! Åke hade ännu inte hunnit se detta, men var förberedd med matsäck på att åka direkt efter ett föredrag på lasarettet.

Nu blev det snabba ryck. Jag ville att Berit skulle med, så, fram med våffeljärnet och grädda lite våfflor, fixa smörgåsar, koka vatten och matsäcken var klar. Strax före kl 10 kom Åke och så var vi på väg igen!  Det hade kommit nytt larm - "drog iväg men troligen kvar". Puh! Hur skulle det gå nu då? Nåja, jag var ju härdad.

Resan gick snabbt och bra, ingen onödig fikapaus och omkr. kl 13.30 var vi framme vid Gräsgård. Där strosade ett antal skådare på vägen, ganska nedslagna. De hade kammat av alla fält öster om vägen utan resultat. -Jaha, tänkte jag, men vädret är i alla fall toppen, +22 grader, sol och vindstilla, lite dis, men skönt. Efter en välbehövlig fika, drog Åke och jag iväg  mot ett fält sydväst om kyrkan. Den andra sidan av vägen hade ju spanats av ordentligt. Ute på ett plöjefält stod en hel del ljungpipare. Tänk om den stod där! Vi spanade länge och väl. Otroligt hur piparna kan försvinna i ett sådant fält. Ett tag syntes bara 15-20 st och plötsligt när de rest sig upp fanns där omkr. 60 !

Vid ½-4-tiden, när vi tänkt byta obs-fält kom larmet! - Dvärgspoven stationär 2 km SO kyrkan! Det blev "full fart" mot stranden på andra sidan stora vägen. Mats o Erik kom i bil, så vi hoppade in och åkte ner. Där stod 2 skådare och spanade ut mot vattnet. Vi sa vi skulle smyga fram tyst, men M hoppade upp på stenmuren och drog ner ett par stenar, varpå flocken med vipor, brushanar och Dvärgspoven lyfte!! Typiskt! Vi såg dem dra bort, och jag fick väl en flukt på spoven, men vilken usel observation. Den ville jag helst inte kryssa. Just då var jag INTE förtjust i den som skrämde upp flocken. Inte alla de andra heller, som kom knallandes ner och som missade fågeln.

Vi drog oss bortåt mot den dunge bakom vilken vi tyckt oss se flocken gå ner. Åke gick längs vägen, medan Berit och jag åkte in på en lite åkerväg. Jag gick in och spanade av ett par fält. Långt borta såg jag några vipor och på andra sidan stod M o E och spanade. Kontaktade Åke, som just då fick samtal från E, som talade om att de hade spoven framför sig och att jag skulle stanna upp där jag var, för att inte skrämma den. (de visste ju nu att fåglarna lätt lyfte). När vi stod och spanade över fältet och samtidigt hade kontakt med E såg jag plötsligt en sparvhök komma in från höger. - Kolla upp nu, sa jag till Åke, det kommer en sparvhök, så nu lyfter alla strax. Mycket riktigt. Plötsligt lyfte viporna, brushanarna och bland dem även dvärgspoven. Nu hade vi nytta av direktkontakten med E. De hade koll på spoven och talade om för oss precis när den kom flygande rakt över oss tillsammans med de andra fåglarna. Och visst! Där kom den! Vi såg den ordentligt och nu kunde man äntligen med gott samvete X-a den. Men det skulle bli ännu bättre. Dock -

Hela flocken försvann och vi, tillsammans med flera andra åkte runt och spanade över fälten. Väldigt många ljungpipare, en del brushanar, vipor, många piplärkor, starar och en kärrsnäppa (!) såg vi, men ingen dvärgspov. - Vi tar oss tillbaks till första fältet, föreslog jag Åke. Och kan man tänka sig! Därute gick dvärgspoven tillsammans med brushanar m.m. Nu hade vi den jättefint. Gott, den går nog att få åtminstone en dokumentationsbild på den, (den var nog 250-300 m bort) tänkte jag. Men - Adaptern ?! Den låg i bilen!! Och jag som burit på den hela dagen. Så snopet! Inget att göra åt. Vi var i alla fall jättenöjda med obsen, som innebar att vi kunde skåda den ordentligt och innan dess hade vi haft den flygande rakt över oss.

Det var betydligt lättare att åka hemåt den här gången och i Nybro tog vi ingen Dipsås till hamburgaren. Dessutom fick vi kniv o gaffel till Big Taste.

Så det kan bli!