Det gick ganska fort ner och halvvägs till Varberg ringde en mycket exalterad John: 
-Jag ser den!, Jag ser den!
Han berättade samtidigt att den drog iväg åt sydväst, varför Bua kunde vara lämplig sökplats.
Vi körde så snabbt vi kunde åte det hållet men var lite fundersamma var det kunde vara bäst att börja skåda. Så fick vi se Kalle X komma åkande. Han vet säkert tänkte jag och hängde på. 

Vi kom fram till en liten vik, där det redan stod några skådare. Vi spanade mer eller mindre planlöst, tills plötsligt någon fick meddelande om att det synts gå ner på Balgö. Nu blev det fart. Alla drog iväg till en liten hamn, varifrån man kunde skåda ut mot Balgö. Här stod säkert ett 50-tal förhoppningsfulla X-are och spanade ut mot Balgö. 
En tornfalk därute fick pulsen att stiga men annars inget. Så gick en liten motorbåt ut och i den satt 3 skådare, som började gå mot det område där den senast visat sig.

Så plötsligt blev det väldig rörelse i skådarleden. Den svartvingade gladan lyfte och flög runt ute på ön. Vi såg den tydligt men långt ute och i motljus. Ingen höjdar obs men godkänd i alla fall. Under kvällen började motorbåtar åka ut till Balgö med skådare, men Leif var inte direkt förtjust i att åka, så efter ett besök i hamnen åkte vi hem.

Jag ringde dock C-G, som måste haft en ännu sämre obs från Getterön, och vi bestämde oss för att åka nästa morgon och då åka ut till Balgö.

Nästa morgon.
Start kl 04.30. Bengt var också med då. När vi kom ner till hamnen pågick båttrafiken för fullt. Det var dock inga svårigheter att komma med i en liten motorbåt. En rolig grej här, var att jag kände ägarens pappa och farfar sedan varbergstiden, och pappa, Bo, stod och tog emot oss på Balgö.

Här ute var redan 50-75 skådare fullt sysselsatta med att titta på "Gladan", som satt i en enebuske några hundra meter bort. Inga svårigheter att hitta den i tuben och plötsligt hade den vänligheten att flyga upp och hålla sig i luften en stund, så att vi fick beskåda den i all dess prakt. Härligt, för sedan slog den sig ner igen och blev sittande hela dagen.

Det var många bekanta ansikten man såg. "Alla" var där. Det här var en av de häftigaste obsarna på länge. Jämförbart med Hudsonspoven förra året.

När vi var nöjda bestämde vi oss för att åka till Glommen, där en Iberisk gransångare höll till. (den har sedermera blivit ifrågasatt eftersom DNA-analysen visade på inslag av den vanliga gransångaren) C-G och jag hade båda sett o hört den dagen innan, (se "Iberisk gransångare)  men inte Bengt. Vädret var fint och vi åkte ner. Även dit hade många skådare sökt sig. Tyvärr varken hörde eller såg vi den, men fikat och vilan var skön innan vi mycket nöjda styrde hemåt igen.                                                                                    Till Bildsidan från draget